Bloggpaus.

För jag blev just påmind om att det är meningslöst att skriva.

Arkiverat i:357honey

I vår hemliga värld

I vår hemliga värld vet vi att den övervägande majoriteten av de som blir utsatta aldrig säger något till någon myndighet. Aldrig säger något till mannen i vårt liv. Ibland aldrig till någon alls, bara en viskning till väninnor. Det handlar om oss alla, i alla tider, från små tonårsflickor till dem som är någons mormor eller farmor. Vi är så många fler än ni någonsin kan tro, vi är över hälften i kretsen. Vi är flest.

Vi har redan procentuellt minst chans i västvärlden att en anmälan leder till åtal. Vi vet det. Dokumenterade skador spelar ingen roll, han behöver bara neka så går han fri. Hela tiden. Det förutom skammen.

En liten del av oss har mage att våga. Men vi blir snabbt varse om att vi borde hållt käft, som alla andra. Får spendera hela resten av livet med att önska att vi hållt käft, som alla andra.

Och nu blir det alltså ännu mer lönlöst att anmäla en våldtäkt. Det kanske visserligen inte kan bli mer lönlöst.

DN, SVD, AB, EX

~

Jag började gråta inatt för att jag blev så frustrerad över kommentarerna under det här inlägget. Sen mindes jag varför jag skriver sånna här saker.

Vid de flesta våldtäkter finns inga bevis alls och ingen hävdar att någon ska dömas bara pga ett fingerpekande. Men det som killar/män inte verkar vilja begripa är att även när bevis (för ovanlighetens skull) faktiskt finns så leder en anmälan inte till åtal i Sverige. För han går fri bara han hävdar att ”hon ville” eller ”jag trodde hon ville’‘ . Även om hon tex fått så grova skador i underlivet att hon inte ens kan sitta ned på en bänk i rättsalen. (Verkligt exempel)

Att börja gapa om oskyldigt dömda är alltså jävligt ovidkommande, när hela problemet är att även de skyldiga allra oftast går fria. Ingen döms alls.

OBS. Läs resten av kommentarerna i kommentarfältet innan nu skriver något själv. Inlägg som bara repeterar vad någon annan redan skrivit kommer att raderas. Läs även Amnestys rapport.

Arkiverat i:357honey

Klockan är 03:38

Blodsprängda ögon. Ingen sömn. Nästan inte ett enda andetag. Ont i ryggen. Ont i huvudet. Sorg. Klump i halsen. Tryck över bröstet.

Vad gjorde du inatt?

Arkiverat i:357honey

En kniv i ryggen

Jag har vridit och vänt på det i en timma nu.

Jag hör alla förklaringar. (Även den äckliga planen att försöka muta fildelare  så att vi inte ska klaga på förvandlingen till en reklamspäckad, dålig kopia av iTunes.)

Jag trivs i Piratbukten, jag slogs för den och vad den står stod för.

Så hur mycket jag än rationaliserar känns detta ändå bara som en kniv i ryggen.

”Remember Napster? Yeah, me too…”

Arkiverat i:357honey

P-piller och ensamma strumpor

P-piller alltså, som (trots sitt kärringhysteriskt dåliga rykte) är ett riktigt bra preventivmedel.

Jag har just bytt till en sort som är lite utav en light-version av mina gamla och jag är en sån som aldrig haft problem med biverkningar av hormoner. Vilket jag är jävligt glad för.

Att byta medicinsort är ju alltid lite som ett lotteri, man vet aldrig vad som kommer hända. En av de allra vanligaste biverkningarna av p-medel (det finns en miljon olika ungefär) är att man bli överemotionell.

Och då menar jag inte överemotionell på så sätt att man överdriver alla olika känslor, man blir tex inte galet lycklig hela tiden. Men man överväldigas av känslor i situationer som inte är speciellt känslosamma alls egentligen.

Detta är något man inte själv kan styra över alls, eftersom hormonell påverkan av kroppen/humöret är fullständigt bortom en människas egna kontroll.

- Varför förklarar hon nåt så uppenbart? tänker mina kvinnliga bloggläsare just nu.

Jo, det är för att mina manliga bloggläsare ska hänga med också. Eftersom män inte har någon aning om hur det är att vara kvinna och dessutom aldrig riktigt verkar begripa att det är väldigt annorlunda från att vara man.

Jag har ätit mina nya p-piller i lite över en vecka. Jag hade inte känt av något ovanligt än alls. Tills för ett par dagar sen, då följande lilla episod utspelade sig.

På kvällen/natten (ca kl 24-01) gick jag förbi min hall i lägenheten. Bara sådär lite nonchalant utan att tänka på det, hade hämtat en vattenflaska, tänkte sätta mig i soffan igen och slösurfa runt lite.

Men där låg den. Ett par meter från mig.

Jag stannade till mitt i hallen, fastnade mitt i ett steg och stirrade förskräckt. Det är ganska mörkt i min hall för jag är för lat för att fixa lampa, men ljuset från köket och vardagsrummet lyser upp lite smått.

Det högg liksom till i mitt hjärta på ett sätt som gjorde att jag tappade fokus på precis allt annat. Jag kände sorgen skölja över mig som en hink med iskallt vatten. Där själva hinken liksom också träffat mig i huvudet.

Mitt på golvet ligger en av mina strumpor. Helt ensam.

Helt ensam och fullständigt övergiven. Den vet inte hur den hamnat där. Den vet säkert inte vart den är ens. Hur ska den kunna veta? Den är bara en liten ensam strumpa.

Den kanske har försökt ropa på sina strumpvänner. Kanske försökt signalera lite om hjälp. Kanske snyftat sorgset och ensamt som ett litet barn som gått vilse. Varit jätterädd. Kanske så rädd att den nästan inte ens vågat se sig omkring.

Den kanske trodde att jag skulle kasta bort den. Att den inte duger som strumpa längre. Trots att den alltid gjort sitt bästa för att vara en så bra strumpa som möjligt. Trots att den är så gammal och noppig så har den inte fått några hål än. Den kanske sett de nyare stumporna tidigare och känt sig lite skamsen för att den är noppig. Den kanske trodde att den är för ful för att duga längre. Det är inte lätt för en liten strumpa att veta.

En ensam liten strumpa som ligger där och inte vet vad den ska ta sig till. Utan att begära något eller ens göra väsen av sig. Helt ensam och rädd i mörkret. Orolig över att ingen kanske bryr sig om den längre.

Allt detta spelas upp i mitt huvud inom loppet av några sekunder och jag blir så överväldigad av  empati och sympati för den lilla strumpan att luften går ur mig och jag viker mig dubbel där jag står och börjar störtgråta.

Och nu snackar vi inte gråt a-la-Demi-Moore-i-Ghost-ensam-tår-rullar-ned-för-kinden. Nu snackar vi treåring-som-tappat-sin-glass-på-marken typ av gråt.

Så plötsligt och högljutt att mina grannar måste ha hört mig. Tårarna sprutar så mycket att synen av strumpan blir suddig och jag liksom faller ned på knä och fäller ned överkroppen så jag ligger med ansiktet i händerna mot golvet och gråter så förtvivlat att hela kroppen skakar.

När jag gjort det i ytterligare några sekunder så börjar jag desperat titta mig omkring  och ser mobiltelefonen som ligger på laddning på vardagsrumgolvet, så jag sliter åt mig sladden för jag är i upplösningstillstånd och behöver hjälp just nu.

Det är väldigt sent, mitt crew av nära tjejkompisar sover allihopa och resten av telefonboken är full med killkompisar och ytliga bekanta. Så jag ringer vän Peter, som jag känt i nästan tio år, eftersom jag vet att han är vaken och bor själv. Han är 33, bilmeck, stabil och bestämd. Dvs precis vad jag inte är just nu.

Det ringer i luren och vid den här tidpunkten har jag inte bara gråtit hela ansiktet dyblött utan även snorat ned hela överläppen och min tröjärm som jag torkat allt med.

– Hej gumman vad vill du så här sent? svarar P i luren.

- *hulk* *flås* WUÄÄÄÄÄÄÄH…JAEEEWWIIIII!..*hulk host* MGhhHHyyyYY DEEEEEEEHUYYYN HUÄÄÄäääÄHÄH!, förklarar jag.

(Samtidigt som jag demonstrativt pekar på strumpan med hela handen, eftersom han självklart kan se mig genom telefonen.)

Här liksom förändras hela hans andning  och tonläge och blir sådär gravallvarligt och kort bestämt. Eftersom han förmodligen tror att jag just blivit våldtagen eller är påväg att bli ihjälslagen. Enter testosteron liksom.

- Var är du? Är du hemma? Vad har hänt? Ska jag komma över? dundrar han som en kulspruta.

- JAEEEEhhmmaaaAA! *hulk flås* JAEEEEHHHHMA DEeeeEEeeeeenSAMMM PÅ GOOOYYYuuulvWHÄÄÄÄÄT! *snor SNÖRVEL*, berättar jag.

– Du är hemma? Är det någon där? fortsätter han lika bestämt och nu nästan argt.

- NUHYYÄÄÄÄÄÄÄyuyuyuyuyÄÄÄä!, bekräftar jag.

– Vad är det som har hänt? frågar han, nu med lite snällare röst.

– En struuumpa låg WHYUÄÄÄAH ENSAM PÅ GOhoHOhHOhoLVEEEheheET!, förtydligar jag.

(Lika gråtig men nu med lite mer ansträngning för att förklara den här fruktansvärda situationen.)

Han blir knäpptyst i luren. Jag andas hetsigt och ojämnt.

- Gråter du för att en strumpa ligger ensam på golvet? frågar han väldigt sakligt, i slow motion, efter några sekunder.

- JwwwääuaaAA!!, svarar jag och fortsätter med, DUUHU vet inNNTte huhuhur det kähähäHÄHÄNNNS för DEHEN! *SNÖRVEL YL*

(För att liksom klargöra för honom att han inte kan bedöma läget utifrån sig själv här, utan faktiskt måste sätta sig in i strumpans upplevelse.)

Det tog honom runt tjugo minuter att lugna ned mig och det inkluderade att väldigt tålmodigt fråga om strumpan själv uttryckt någon större oro, samt att tillslut få mig att resa mig från golvet, plocka upp den och (fortfarande bölandes) bädda ned den i min underklädeslåda och bekräfta att där trivs strumpor bäst.

När vi väl lade på luren låg jag med torkat ansikte i soffan och drack Jokk under en filt. Fullständigt utmattad.

Det är inte lätt att vara kvinna.

Det är nog inte lätt att vara man heller.

Och det är definitivt inte lätt att vara strumpa.

Arkiverat i:357honey

Jag hatar sommaren

Jag hatar sommaren. Jag hatar att det är ljust och varmt. Jag hatar att sommaren är så lång.

Jag hatar att alla måste vara utomhus hela tiden. Jag hatar att alla måste umgås med varandra hela tiden. Jag hatar att alla måste vara så jävla glada hela tiden.

Jag hatar att sommaren maskerar sig själv som den mest kravlösa årstiden när den egentligen är den mest krävande. Jag hatar att alla måste springa runt och ha tusen sociala och hurtiga små saker planerade varje dag på sommaren.

Jag hatar att när man är en sån som hatar sommaren så anses man vara konstig. Jag hatar när folk förutsätter att alla älskar sommaren. Jag hatar när folk tar för givet att sommaren är en lika positiv upplevelse för alla som den är för dem själva.

Jag hatar sommaren så mycket att jag kan skrika och gråta.

Arkiverat i:357honey

The Phone House (eller brev till killar som jobbar i telefonbutiker)

Mobiltelefonbutikspersonal (ibland undrar man om särskrivningar verkligen är så hemska ändå) har ett etablerat, verifierat och globalt rykte om sig att vara kanske den mest otrevliga butikspersonal som finns.

Ingen vet riktigt varför. Tvingas de genomgå någon slags dryghetsträning? Skickas de till otrevlighetsläger en helg varje månad? Det är ett mysterium.

Men det är allmänt accepterad fakta och säkert anledningen till att det aldrig är speciellt mycket kunder i deras butiker.

Men det finns få ställen som slår The Phone House på centrumtorget i studentmeckat Uppsala. Jag var där igår, jag skulle köpa ett Comviq kontantkort.

Först och främst var det tomt i butiken. Så jag gick fram till killen bakom disken och bad om ett kontantkort. Han står bakom en dataskärm som han inte flyttar ögonen från i en sekund medan han roffar fram några kort under disken och slänger upp dem framför mig.

Jaha, tänker jag, han kanske är ovan vid datorer och inte riktigt begriper hur de fungerar. Då är det ju självklart att han inte kan släppa den med blicken, för då skulle han ju tappa tråden.

Jag valde ett kortpaket och frågar hur mycket det kostar. Han mumlar fram priset och jag slänger upp en hundring på disken.

Och vad händer då? Jo, kära barn, absolut ingenting.

Istället för att ta mina pengar och slå in kortet, ge mig ett kvitto och låta mig gå därifrån så står killen där och fortsätter stirra på sin datorskärm. I en minut. I två minuter. I tre minuter. Osv.

Ungefär en hundradels sekund innan jag stormar ut bestämmer han sig för att han kanske kan slå in mina grejor. Han har varken sagt hej eller hejdå och inte bett om ursäkt för att han tvingat mig att vänta i hans ekande tomma butik i total tystnad.

Jag har all respekt i världen för människor som gör det bästa i sitt arbete. Det spelar ingen roll om det handlar om en VD, en gatusopare, en expedit eller en hundrastare, jag har en enorm respekt för ditt jobb om du gör det med lite hjärta och med omtanke för människor runt dig.

Något jag dock absolut inte tål är inkompetens. Omedveten eller medveten. Vilket är vad killar som jobbar i mobiltelefonbutiker sysslar med.

Att vara säljare handlar om att sälja. Att sälja handlar om kunden. Det är inte svårt att sälja, alla människor gör det till vardags varje gång de övertygar en medmänniska om något, vad som helst. Till och med små barn kan sälja ett koncept till sina föräldrar.

Därför undrar man vad mobilkillar har för ursäkt när de behandlar sina kunder som luft. Är de inkapabla att sälja måste man dra slutsatsen att de helt enkelt är socialt och affärsmässigt handikappade.

Den andra förklaringen är att de helt enkelt tycker att de är lite bättre än sina kunder. De vill genom nonchalans producera en känsla av beundran hos kunden. Kunden ska buga sig under mobilkillarnas enorma kunskap och ödmjukt be dem om råd.

Det är förklaringen jag tror på. De har på något sätt glorifierat sig själva.

Och då har jag följande att säga:

Kära kille som jobbar i mobiltelefonbutik,

Jag vet att du spenderat en timma imorse med att ordna din fina frisyr och jag vet att du sprungit runt extra mycket bland REAhyllorna på Dressmann för att hitta den där slipovern som du kan beundra dig själv i när du råkar traska förbi din egen spegelbild i butiken.

Jag vet att du vill att kunderna ska se upp till dig och beundra dig. Att de ska bli imponerade av hur kunnig du är när du vet hur många megapixlar kameran på Nokias nya nalle har. Det är duktigt av dig att ha lärt dig sånt, verkligen.

Jag förstår att du kanske ser ned på butikspersonal annars och att det gjort att du gått in i en slags förnekelse. Det blir helt enkelt för psykiskt smärtsamt för dig att greppa det faktum att du har samma sociala status som Gunilla på Konsum.

Och jag är ledsen att jag behöver spräcka din bubbla, men: 

Du är en kassörska. Alla vet det.

Du är en kassörska som inte begriper hur man säljer en vara till en kund. Vilket gör dig till en sämre kassörska än alla andra kassörskor i alla andra butiker.

Som kund skäms man för din skull. Att titta på dig är som att titta på dåliga uttagningar till Idol, en smärtsam korsning mellan en total avsaknad av duglighet och en lika stor avsaknad av självinsikt.

Säg upp dig och skaffa ett enklare jobb så kanske du kan få tillbaka en uns värdighet.

För allas skull.

Mvh Honey

Arkiverat i:357honey

Direkt från Willy Wonkas fabrik

Jag äter en slags antidepressiva som heter Mirtazapin. De är ganska ovanliga och skiljer sig från alla andra antidepressiva pga att de inte orsakar impotens hos män. De orsakar alltså inte heller avsaknad av lust hos kvinnor.

Vilket är anledning till att jag bad om dem. För när depressionen har belägrat det mesta i ens själ så vill man inte förlora passion också, den enda positiva känsla som finns kvar. Jag ville iallafall inte det.

Jag har ätit de flesta olika slags antidepp som finns och dessa är mina favoriter hittils. Det är aldrig kul att äta antidepressiva, just eftersom det fortfarande är lite oklart exakt vad de gör med en och det är lite läskigt att äta tabletter som förändrar ens humör. Men efter femton år av klinisk depression (och nu äntligen på bättringsvägen) så betraktar jag dem som insulin.

De är helt enkelt något jag behöver för att överleva just nu.

Senast jag hämtade ut mina Mirtazapin så hade de bytt namn till Mirtin. Uppenbarligen hade det en poäng. Försök komma ihåg namnet Mirtazapin tio minuter efteratt du stängt ned min blogg idag.

En annan sak som förändrats med dem är att de nu är tuggtabletter, munsönderfallande. I praktiskt syfte för att kunna tas utan vatten eftersom människor som mår dåligt kanske glömmer att ta sin medicin och då är det lättare att bara tugga i sig en istället för att gå upp ur sängen och hämta dricka.

Men symboliken här fascinerar mig något oerhört. De är inte längre vanliga piller eller kapslar. De är små tuggtabletter som smakar apelsin och socker, med samma konsistens som pez. De är jättegoda. Precis som godis.

Antidepressiva i godisform. De kommer i en rosa ask, i en slags metallblister som är väldigt svår att öppna och som gör att de verkar vara något väldigt farligt.

Lyckogodis. Livräddargodis. 2000-talsgodis.

Arkiverat i:357honey

Det finns väl inget att säga förutom…

Jag har lyssnat på Michael Jackson sen jag var barn. Sen innan jag visste vad musik var för något.  Hans röst var den första sångröst jag lärde mig känna igen. Thriller var det första albumet jag någonsin ägde, på kassettband, på åttiotalet.

Över tjugo år senare är det fortfarande ett av de bästa jag någonsin hört. Han har alltid sin givna plats på min mp3spelare, bland industrimetal, ebm, goa och allt dylikt som inte är i närheten av samma genre.

Under hela mitt liv har han sjungit för mig.

Jag har suttit i en timma och inte kunnat bestämma mig för vilken video jag ska lägga upp. Alla kommer lägga up klassikerna ändå.

Det får bli Billie Jean live på Motown och sen de där två som är bara för min skull.

…thank you.

Arkiverat i:357honey

Såpoperor spelar en viktig roll i ungdomsrehabilitering

Det är mycket som förändras hela tiden när man bor på ungdomshem, människor dyker upp, skrivs ut, personal byts ut ibland, ofta oväntat. Men mest av allt har man tråkigt, för mellan dessa förändringar är vardagen oerhört sysslolöst trögflytande.

Det som då händer är att man fastnar för små rutiner som man hittar på själv. En av dem är såpoperor. Det är något som händer på praktiskt taget alla anstalter i Sverige. När man flyttats runt lite märker man det.

Så här i efterhand ter det sig ganska komiskt. Här har du alltså samhällets tonåriga värstingar under samma tak och det viktigaste på dagen är om Marlena och John kommer att få varandra efter att de båda hamnat i koma.

Så jag tänkte ta och spela upp hur exakt det kunde se ut. Eftersom många kommer och går så väljer jag ut några av oss som stack ut och en episod jag minns bäst. För att jag hatade utflykter, faktiskt.

Det jag skrev om i förra bloggen (för er som minns) var ett hem med bara tjejer, men det här stället var blandad. Jag tar och presenterar protagonisterna för er, med ändrade namn såklart. Vi var alla mellan 15 och 17 år gamla.

För och främst jag, som vid det tillfället aldrig bar något annat än svarta kläder och mina 20-håls undergrounds (som de av nån anledning lät mig behålla även fast de har stålhätta) och hade tillhörande svart smink, undercut. (Inte jag på bilden.)

Sen har vi Blåmesen, som kallades det för att hon hade kort blåfärgat hår, hon var lite nazist och lite bråkstake, men mest gjorde hon bara illa sig själv.  Vidare har vi Linda, jätteblond tjej som såg ut som en tonårig porrskådis, som slogs som en comanche och hade haft väldigt dåliga pojkvänner.

Pojkarna var Danne, svensk grabb från Borlänge, med tilhörande dialekt och han var lite av gruppledaren bland killarna då han var störst och därför outtalat ondast, han gick alltid i mörkblå adidasbyxor med vita ränder.

Sen hade vi Carlos, latinamerikan, med armarna fulla av hemmagjorda tatueringar och det fanns nog ingen i världen som kunde flippra med en butteflykniv lika snabbt som han. Sen hade vi Reza, vanlig standard förortsunge med ett nästan tio cm långt ärr i ena låret efter ett knivstick. Och tillslut Jonas, Dannes yngre och mer rädda sidekick.

Eftersom vi alla satt i samma båt höll vi oftast ihop. Det var vi mot ”dem”. (När vi inte slogs, stal eller hade sönder varandras grejor.) Vi var för unga för att sitta i fängelse, men bråkiga nog för att vara något samhället inte klarade av att hantera.

Vi kliver in i en bit av mitt liv under en veckodag då klockan precis slagit nånstans-runt-13 och Days of Our Lives precis börjat på TV. Samtliga ungar stormar in i tv-rummet. Vilket var en stor sal med två enorma slitna hörnsoffor (så att alla+personal alltid skulle få plats) och en tv rakt framför dem.

Det fanns två dörrar så vi stampade in från två håll och kastade oss ned i sofforna den totala nonchalans man har för möbler som inte är mammas och den totala attityd man har när den är vad som hållt dig levande. Personalen hade sagt åt oss att vi inte fick ha skor i sofforna, men det sket vi i, speciellt när de inte var där.

Danne: - Var är pisskontrollen?

Jonas the Sidekick lokaliserar den och knäpper på.

TV: - Like sands through the hourglass….(Fast egentligen kan vi ha tittat på vilken såpa som helst, jag minns inte exakt vilken det handlade om på det här stället)

Linda: - Om inte Marlena vaknar idag så dör jag.

Alla fortsätter titta i fokuserad tystnad. En av seriens figurer är gravid med ett barn som hon inte vet vem som är far till. Vi är alla helt involverade.

Jag: - Alltså hur fan kan hon sitta där och grina? Hon får fan skylla sig själv!

Carlos *förortsbrytning*: – Vaddå? HON ÄR FÖR FAN GRAVID DET ÄR INTE SÅ JÄVLA LÄTT!

Reza *samma brytning*: - Nej vad fan skulle du göra?

Jag: - Jag skulle aldrig sätta mig i den jävla sitsen från början!

Blåmesen: - Inte jag heller!!

Carlos: - Håll käften jag ska knulla dig.

Jag: - Du kan försöka puto, jag sprättar upp dig. (Detta var över tio år sedan, man hade inte börjat säga ”cutta” än.)

Danne: - HÅLL KÄFTEN *gestikulerar stort mot TVn* jag hör inte vad John säger till Samantha!

Samtliga blir tysta och eftersom vi alla ligger i en hög i sofforna så sparkar vi lite irriterat på varandra istället. Någon figur i serien vaknar med minnesförlust.

Danne: - Shit vad hemskt att ha minnesförlust, fatta.

Linda *vibrerande röst*: - Hon minns inte ens att han älskar henne.

Jag: - Jag hatar sån där romantisk skit men det här är verkligen hemskt.

Reza: - Alltså om jag inte kom ihåg min tjej shit.

Carlos: - Håll käften du har ingen tjej.

En personal (Kjell) *ropar från köket*: - Vem av er är det som stulit nyckeln till förrådet?

Alla ungar *unisont*: – INTE JAG!

Personal-Kjell *i köket till annan yngre personal*: - Tricket är att lära sig urskilja vem av dem som skriker ”inte jag” en hundradels sekund före alla de andra…

Såpoperan fortsätter, någon kvinnlig karaktär är döende. Vi är alla knäpptysta och jätteinvolverade och nästan gråtfärdiga.

Carlos: - Jag fattar inte hur de pallar sån här skit. Kolla alltså shit, hur jävla vacker hon är alltså shit, så jävla vacker.

Reza: - Vad fan är du bög eller?

Blåmesen: - Jag hatar bögar.

Danne: - KAN MAN FÅ KOLLA PÅ ETT ENDA JÄVLA MOMENT UTAN ATT NI KUKAR UPP DET MED ERAT JÄVLA PLADDER HÅLL KÄFTEN!

Carlos: - Bara för att jag inte är en sten, som ni jävla förlorare, jag har gud i mitt hjärta. Amor de dios, fan.

Jonas: - Om inte Roman kommer tillbaka från sin mission i jungeln snart så kommer han förlora sin fru till den där jävla idioten. *pekar på TVn*

Alla andra: *nickar gravallvarligt och mumlar instämmande*

En personal traskar in i rummet. Det är mystantpersonalen, en sån finns på varje anstalt, hon är lite äldre och lite bastant med stor byst, hon har långa kjolar och blusar och rödfärgat hår och hon älskar alla bråkbarn mer än något annat på jorden. Och vi har alla någon slags konstig respekt för henne som vi själva inte riktigt förstår. Hon heter oftast Agnetha eller Ulla. Här kan hon få heta Ulla.

Personal – Ulla *kvittrar*: – Goddag mina små hjärtepluttenuttegull! Nu får ni börja samla ihop er och göra er klara för att hoppa in i bilen, vi ska iväg till Birka om en halvtimma! Jag har tagit med frukt åt er!

Reza: - JAG VILL INTE HA NÅN FUCKING FRUKT!

Personal-Ulla *kvittrar vidare*: – Så säger du nu lilla gullegubben men när ni suttit i bilen i en timma kommer ni bli hungriga och då kommer en banan sitta bra! Då kommer du säga ”tack kära Ulla för att du tog med frukt”!

Reza: *stirrar argt och lite förvirrat över att han just blivit verbalt ägd*

Carlos: - Vi kan inte åka vi måste titta klart faaaaan.

Alla andra instämmer. Personal-Ulla har stängt av öronen.

Linda: - Om ni tvingar mig åka så tänker jag tända eld på huset!

Jag: - Jag med!  Ni vet att jag tänder eld på saker!

Personal-Ulla *fortfarande kvittrande*: – Men flickor, det blir väl synd på era fina rum? Som vi har dekorerat och allt!

Reza: – Alltså shit han fattar inte att hans fru är i fara, nån måste fan skicka ett jävla meddelande!

Danne: – Ja hur då? Med en jävla brevduva eller? Vänta shhh nu ska Samantha göra faderskapstest.

Jag: - Om det där är Lucas barn så kommer alla bli jättechockade.

Carlos: – Jag köper inte det! Då är det någon som fuckat med testet!

Linda: – Hörrni, då kommer jag gråta, på allvar.

Ett par av killarna tänder cigaretter utan att ta blicken från TVn. Vi alla röker, men vi får såklart bara röka utomhus.

Samtliga stirrar fokuserat tills Personal-Kjell dundrar in.

Personal-Kjell: - Nu är det sluttittat, snorjärkar, nu ska vi åka. Och röker ni inomhus något mer ser vi till att ni inte får röka alls sen!

Killarna släcker sina cigaretter i en blomkruka. Personal-Kjell föser alla ur sofforna, ut ur huset och in i minibussen. Under ljudliga protester.

Tre av oss försökte rymma den dagen. Vi hann inte långt. Nästa dag satt vi klistrade framför såpan igen.

Vissa perioder i livet glömmer man aldrig.

Arkiverat i:357honey

Jag har försökt bli alkis över fem gånger nu

Jag  lider av en förbannelse.

Förbannelsen av att ha den minst beroendebenägna genetiska sammansättningen i mänsklighetens historia enligt mig. Om det finns en alkisgen så har jag och syskon den totala motsatsen.

Låt mig förklara, (nej du har inget val för det är jag som skriver här) alltså vi har försökt med allt möjligt. Jag och syskon nr 2 har tex försökt skaffa oss någolunda dugliga ätstörningar i flera år nu, vi äter redan extremt lite båda två.

- Hur jävla svårt kan det vara? tänker du, men nyyhuhuHUHU SOM FAN, säger jag.

Vi är för mesiga för att kräkas och dessutom är jag en sån som alltid borstar tungan när jag borstar tänderna så jag har ingen jävla kräkreflex kvar (insert dåligt mansskämt innehållande ordet insert här) vilket betyder att jag kommer få sticka ned hela armen i halsen, eller något annat objekt typ en bandyklubba eller Victoria Silvstedt. Vilket jag vägrar och dessutom är det äckligt att kräkas och det luktar illa.

(Vi lyckas inte ens tröstäta oss fram till lite lagom ohälsosam övervikt, för våra ämnesomsättningar är för höga och vi mår illa av fet mat innan vi hunnit fått i oss en större mängd. Eftersom vi är mesar.)

Vidare till alkohol. Jag har supit en hel i mina dar eftersom jag är en extremt miserabel och olycklig person, men inte fan har jag lyckats bli alkis.  Jag har på vuxnare dar gjort riktiga dedikerade försök, ska ni veta, 5-6 gånger nu men det går inte. Jag har bunkrat upp och förberett mig metodiskt.

Men jag  blir bara för slö (det går tydligen inte att vara en hurtig alkis) och tillslut blir det bara äckligt att dricka hela tiden plus att det är jobbigt att försöka sikta in fingrarna på ett tangentbord (eller ett vardagsrumsbord) (eller ett golv) när man är djupmarinerad i Koskenkorva och det är irriterande när man inte kan ligga på golvet utan att hålla i sig.

Vidare till andra droger. Ni som läste min blogg förut vet att mina tonår spenderades på allehanda fina strandtomtsinrättningar (aka ungdomshem) runt om i Sverige. Där det enda man lärde sig var just att stoppa i sig substanser, bli tafsad på av ”kvalificerad’‘ manlig personal och rymma med securitas i arslet. Men nu är jag för gammal för sånna rövarfasoner och jag lyckades uppenbarligen aldrig bli pundare.

Det enda jag lyckats bli beroende av är cigaretter, vilket jag gjorde med galans och överkompenserade som in i helvete genom att röka nästan två paket om dagen i över tio år. Dock slutade jag förra året så nu har jag inte ens det längre.

Vad fan ska man göra då liksom? Förslag på andra framgångsrika tröstbeteenden lämnas här. Jag kan inte bli kärleksberoende för jag är för bitter och cynisk och jag kan inte bli sexberoende för jag är för allergisk mot människor. Poker är uteslutet för jag är för rastlös för att sitta och försöka se oberörd ut runt ett bord och lyssna på golfapplåder i flera timmar.

Utan ett tröstbeteende blir man liksom bara en liten grå boll av sorg som ligger och huttrar på soffan hemma. Det är inte hållbart. Efter mitt nästa alkisförsök tänker jag börja skjuta upp kanelgifflar.

Arkiverat i:357honey

THE HORROR OF TERROR

Som jag nämnt någon gång tidigare så var skräckfilm mer raffinerat förr i tiden. De kunde liksom det här med diskret skrämselpropaganda på ett sätt som vi i dagsläget inte riktigt bemästrar. Det handlade mer om det subtila verbala, så att säga, etc etc osv *handviftning* (och ja det där var Donald Sutherland).

Någon mer än jag som vill göra en drinking game av varje gång han säger ordet horror?

Arkiverat i:357honey

Äntligen

Nicholas Sarkozy säger något som gör mig glad. Det är på tiden att någon lyfter på locket när det gäller riktigt kvinnoförtryck. Speciellt eftersom de så kallade feministerna i det här landet bara följer sin egen egocentrerade agenda.

“The burqa is not a religious sign, it’s a sign of servitude,” Sarkozy said today in a speech to both houses of parliament at the Versailles Palace on the outskirts of Paris. Calling it a violation of women’s “dignity and freedom,” Sarkozy said the burqa “will not be welcome on French soil.”

Tack.

Arkiverat i:357honey

Designa eget

Eftersom jag har tråkigt nu så tänker jag slänga upp lite länkar till mina favoritställen där man kan designa egna stötande grejor att ge bort till sina kompisar så de får skämmas ihjäl på sina födelsedagar.

Som är lite roligare än t-shirts alltså.

Designa egen dogtag. Dessa dogtags är, förutom snygga, slitstarka som fan och tål att hängas på en nyckelknippa också. (Jag har tuggat på en av mina och trycket är kvar.) De är väldigt prisvärda och leveransen är supersnabb. Man får lätt lite storhetsvansinne på den sajten.

Designa egen plånbok. Alla behöver en plånbok med sitt namn på. Eller varför inte lite svordomar och truckerpinuppor?

Designa eget namnsmycke.  För the ladies (och fantomen). Här kan du inte bara fixa ett eget namnhalsband utan även en namnring som ser ut som en knogjärn. För det finns kanske inget bättre än att högerkroka in sitt namn i någons ansikte på fyllan.

Designa egen väggdekor. För du vet att du behöver All your base are belong to us ovanför din säng hemma. Eller Jag dödade min förra flickvän här ovanför badkaret.

Designa eget omslagspapper. Tyvärr får det inte innehålla ”inslag av pornografi, våld, rasism eller hets mot folkgrupp” så där försvinner ju 90% av nöjet. Men det kan vara sött till mamsen någon gång ändå.

Arkiverat i:357honey

Det eminenta manliga sällskapet

Det slog mig nyss att jag spenderat fler nätter med killarna på Flashback än jag spenderat med pojkvänner (inkluderat 2 års sambo) eller annat manligt sällskap irl.

Jag har fömodligen varit naken oftare med killarna på Flashback (bakom min monitor, annars hade jag lätt varit död just nu varit dumpad i ett dike med en bruten käke och i behov av stygn på onämnda ställen) än jag varit naken bland folk irl.*

Detta har självklart haft några högst fascinerande konsekvenser; Jag använder termen Mongosafari på regelbunden basis. Jag kan namnen på fler porrskådisar än de flesta tonårskillar kan. Jag tar för givet att jag ska ha personuppgifter på åtalade för medialt uppmärksammade brott  inom tre minuter. Varje gång jag ser någon bli skjuten i huvudet eller få halsen avskuren på film så mumlar jag på ren automatik ”så där ser det inte ut när nån gör det i verkligheten…” och det finns tyvärr ingenting jag inte kan om rasbiologi.

…vilket även är texten i broschyren över varför mina polare ibland tycker att jag är lite udda.

Något annat som hänt efter alla dessa år är att jag blivit extremt petig med mansfolk irl. Jag använder på något halvt omedvetet och reflexmässigt sätt FBklientelen som måttstickor i snitt. Vilket är så intelligent att jag nästan spontant måste applådera mig själv. Om jag träffar en snubbe som är mer PK,  lättare chockerad eller mindre verbalt underhållande så vill jag inte umgås med honom, alls.

Ni fattar själva att det kommer sluta med att jag blir seriemördad. Eller ja, vice versa.

Då vet jag iallafall vilka jag ska skylla på. Och vidare vilka som kommer vara de första att starta en tråd om det.

*Det värsta är att det oftast varit mer tillfredställande också.

Arkiverat i:357honey