Ge fan i vad vi äter, era jävla psykopater

Jag blir provocerad av Expressens tre små artiklar om kvinnor som för matdagbok och sen blir kritiserade av en GI-expert. Som vanligt kan man inte som kvinna få äta ifred, utan det ska petas och vridas och vändas och analyseras och rättas och kritiseras.

Det handlar alltså om tre kvinnor med helt vanliga kroppar, de ser alla friska och pigga ut och verkar inte ha ett enda kilos övervikt, men ändå ska det rotas i vad de äter.

Kvinnorna kritiserar självklart sig själva värst. - Jag borde sluta småäta, säger en efter att hon haft mage att äta tre bitar choklad på kvällen. - Det blev onyttigare än vanligt, säger en annan som GUD FÖRBJUDE åt lite potatischips.

Det är så bisarrt att man fan inte vet vart man ska ta vägen. När fan i helvete analyserar man vad män äter? Aldrig någonsin! Det dyker upp någon slags liten minimal artikel om året som handlar om mäns potentiellt skadliga bukfetma men annars så är det ingen jävel som springer runt som en sadistisk fångvaktare från 1700-talet och håller stenkoll på vad de stoppar i sig. Ingen ger dem skuldkänslor eller skapar en hysteri kring deras mat.

Expressens artiklar där är fan hets mot folkgrupp. Alla kvinnor i Sverige borde börja matstrejka tills vi får äta ifred. Ge dem 5 miljoner anorektiker som pinnar runt på 45 kilo vardera och kostar sjukvården miljarder tills media lär sig att hålla sin stora fula käft om vår mat.

Det finns folk som svälter i världen. Ja nu tänker jag spela svältkortet. Det finns fan folk som svälter till döds i världen, varje dag, som Expressen skulle kunna rapportera skiten ur sig om men de väljer att skriva om tre till synes helt kärnfriska kvinnor och hur de äter FEL. De äter FEL för att de inte äter GI nog.

Och vad fan är GI egentligen? Vad är det för skit? Vem fan har hittat på det? L Ron Hubbard? Kvinnorna i artiklarna äter helt okej enligt mig. De äter mer än okej, de äter fan helt jävla perfekt. Det borde vara skottpengar på den där ”GI-experten” (snygg titel förresten, högskola?) som sitter och spyr galla över deras matintag.

Så här är det va: Förutom att kvinnorna i artiklarna äter helt fantastiskt bra redan så har vi all  rätt i världen att smälla i oss all onyttig skit vi vill så länge vi håller oss någolunda friska, utan att någon enda liten snäsande jävel ska ha en enda ynka åsikt om det. För vi bor i västvärlden och vi har det feta privilegiet när det gäller mat och tre bitar choklad och lite chips kan Expressen ta och köra upp i sin finniga röv.

Hets mot folkgrupp. HETS.

Arkiverat i:357honey

Argh!

Jag måste fan sluta med att hela tiden utsätta mig själv för datorrelaterade olyckor. Det börjar bli löjligt.

Förutom att jag praktiskt taget är immun mot elektricitet så lyckas min idiothjärna hela tiden hitta på nya fyndiga sätt för mig att skada mig på mina maskiner.

Nu, för tio minuter sedan, skulle jag dra ut en USBkontakt och lyckades vända handen på ett högst omänskligt sätt så att jag slet till och pajade nån slags jävligt känslig sena i underarmen. Jag började dregla galla och var påväg att svimma av smärta och tre av mina fingrar böjde sig i vinklar de aldrig böjts i förut och blev helt slappa.

Nu sitter jag här med helvetesvärk ända upp i armbågen och hatstirrar på USBkabeln som ligger på golvet och verkligen hånar mig med sin till synes helt harmlösa ljusgrå uppenbarelse. Funderar på att hämta kökssaxen och straffa den.

Arkiverat i:357honey

Kulinariska genier och gaffeltruckar

Kryddburken är en av mina favoritbloggar. Den skrivs av undersköna Linda på Öland och jag är övertygad om att hon är någon slags kulinarisk fé från ett sagoland som tagit mänsklig form och vandrar bland oss.

Jag kan, utan att överdriva, sitta och verkligen matporra över hennes recept i flera timmar. Och jag är inte ens intresserad av matlagning, jag lever på nudlar och klarar på min höjd att beställa pizza. En gång om året kanske jag kokar potatis och då måste jag ringa mamma och fråga hur man gör.

Jag kan inte för mitt liv förstå hur eller varför ingen har erbjudit henne ett matlagningsprogram på TV än. Hon spöar ju lätt Nigella och Rachael Ray (är det förresten bara jag som tror att Rachael Ray går på E?).

Det som är ännu mera mystiskt är att hennes karl är någolunda smal. Hur fan lyckas han med det? Jobbar han med att springa med FedEx-bud över hela norra Europa? Allvarligt, kolla hennes recept på bakverk. Jag hade varit en strandad val om jag bott i det huset. De hade fått frakta mig till fat camp med en gaffeltruck efter att de slagit ned en vägg för att jag inte fick plats genom ytterdörren.

Jag tänker varna för att läsa Kryddburken om du är jävligt hungrig, för det är som avancerad bloggtortyr, man gråter nästan.

Nu ska jag titta vidare på Jackie Brown och lyssna på när min mage kurrar.

Arkiverat i:357honey

Stora hundar

Mymmel skriver om något idag.

Det jag fastnade på i inlägget, förutom hennes egna historia, är just det där om att vara skadad.

Jag tänker generalisera om detta, för detta är bilden jag fått. Det är tydligen alltid så förståeligt när en man blivit skadad emotionellt av en kvinna. Människor förstår och tar hänsyn om en karl har svårt att lita på det motsatta könet. Vi slängs tillbaka till bibeln med Eva och ormar för ”kvinnor kan man helt enkelt inte lita på, det vet varje karl” och självklart är det så att Bosse som blivit sviken en gång förut är så misstänksam mot sin nya tjej.

Ingen ifrågasätter en karl som inte litar på kvinnor.

Men när det är tvärtom. När det handlar om en kvinna som inte litar på män…då är vi manshatare, vi är tjurkärringar, vi är bittra bitches, vi är damaged goods eller överkänsliga idioter. Förståelsen är som bortblåst. Som om en kvinnas roll är att vara evigt godtrogen. Som om vi har en plikt att ge alla människor samma chans, hur dåliga våra erfarenheter än är. Som om vi inte har tillåtelse att bli skadade av vad en man gjort mot oss. Som om kvinnlighet handlar om att vara evigt naiv ända ned i benmärgen. Oavsett vad vi har i bagaget.

Jag delar Mymmels utgångspunkt i det att jag inte litar på någon man. Hon har sina anledningar och jag har mina, men den utgångspunkten har vi gemensamt. Jag litar egentligen överhuvudtaget inte på nya människor, oavsett kön. Det tar långt tid innan jag slutar vara misstänksam och jag blir aldrig speciellt förvånad när jag i slutänden blir sviken.

Jag vet själv att det inte finns något mer provocerande för en kille att bli associerad med svin. Att automatiskt bli stämplad som en lögnare, en svikare, ett as, ett kräk, innan motsatsen bevisats. Samtidigt är det så lätt för en man att  (helt socialt accepterat) sätta samma stämplar på en kvinna innan hon bevisat motsatsen.

Men det ser han inte.

Jag har ett bagage utan like. Saker och ting går framåt men jag litar fortfarande inte på människor och jag är inte säker på att jag någonsin kommer att göra det.

Det kommer att krävas kille med en ocean av tålamod för att stå ut med mig i längden. Jag släpper sällan in någon, armlängds avstånd är min favoritlängd. Det vet jag och det kommer han också snabbt bli varse om. Det kommer att krävas en kille med båda fötterna väldigt stadigt på jorden och en stark, äkta självkänsla för att ens kunna börja hantera detta djävulska kaos som är jag.

Människor som blivit hundbitna är rädda för alla hundar. Ingen ifrågasätter detta. Vi förstår dem även när de skräckslaget backar från en 20cm hög toypudel.

Varför är det då så oerhört svårt för så många män att förstå att deras egen sort kan vara ansvariga för det allra hårdaste bettet?

Arkiverat i:357honey

Länkfolket, en genomgång

Nu tänker jag skriva här om länkfolket. Det får blir mitt smeknamn på dem för jag kom inte på nåt annat just nu och noob är så brett och ickespecifikt.

Om du inte vet vad det är föreslår jag att du läser vidare för de är en av de mest störande sakerna på hela jävla internet och chansen finns är du är en.

Om du redan vet att du är en kan du scrolla ned några centimeter för ett litet brev till eder alla.

Länkfolket är alltså vissa av de människor som precis upptäckt internet, alltså en majoritet. Med precis menar jag kanske sen bara nån handfull år tillbaka, alternativt att de är på nätet väldigt sällan (vilket betyder att de har ett liv, grattis). Länkfolket tror därav att de är de enda i världen som hittat alla roliga klipp på YouTube, alla roliga kattbilder eller allt annat gammalt som vi andra för längesen slutat skratta åt och lagt långt bakom oss.

Länkfolket beter sig således på så sätt att de hela tiden ska skicka länkar, på alla sätt möjliga. Eftersom de blir så glada över att ha hittat något de själva finner roligt/spännande på nätet som de inte tror att någon annan sett så vill de självklart dela med sig. Det förstår jag.

Det mest störande är sättet de gör detta på. Först och främst frågar de aldrig om man sett skiten. Bland oss andra är det allmänt vett att fråga först. ”Har du sett klippet med blabla?” Anledningen till detta är att vi vet att de flesta av oss har sett allt som är värt att ses och chansen att någon ska ha missat något är en på miljarden eftersom internetgrejor som faktiskt är roliga sprids med djungeltrumma bland dorksen på bara några timmar efter att det postats nånstans. Är något mer än en vecka gammalt och värt att se så har vi definitivt redan sett det.

Men det begriper inte länkfolket. Så de skickar en länk direkt, utan att ens skriva vad den innehåller och sen sätter de sig nöjt och väntar på att få höra en jättereaktion från mottagaren över deras hemliga lilla present som de är jävligt stola över att ha lokaliserat.

När gapskrattet inte kommer blir de sura. Svarar man att ”jag har redan sett den” blir de sura. Svarar man att ”jag har åtta program som körs just nu och jag kan inte starta en okänd video för då måste jag pausa allt jag gör” så blir de sura.

Länkfolket begriper absolut inte heller att vissa människor använder datorn till andra saker än att betala räkningar och skriva på Facebook. Sitter jag och renderar något så tänker jag fan inte slöa ned hela processen för att öppna firefox och titta på en video där en kille lägger mentos i en läskflaska (för hundrade gången).

Försöker man vidare förklara för länkfolket att man faktiskt inte är intresserad av deras länkar pga ovan nämnda anledningar och att YouTube inte är så sjukt roligt för oss avtrubbade och att kattbilder slutade vara underhållande för över tio år sedan så blir de ÄNNU mer sura.

Det finns helt enkelt ingen chans mot länkfolket. De kommer sura hur man än gör. Om man inte klickar på länken direkt och sedan fejkskrattar ett ”HAHAHAHAHAHAHA” i deras messengerfönster (man kan inte skjuta av ett snabbt sarkastiskt ”LOL” för de vet inte vad det betyder) eller skriver ett överentusiastiskt ”WOW SHIT HÄFTIGT” så kommer de förmodligen logga ut och vara tvära i flera dagar.

Det har hänt mig säkert över femtio gånger. Jag och några av mina äldsta nätkompisar brukade ibland ha en pågående liten lista över hur många länkfolk vi råkat stöta oss med under året. Som ni vet brukade jag lägga in många gamla klassiker på min gamla blogg, i ett försök att utbilda länkfolket, men de fattade sällan the message.

Kära länkfolk, försök att förstå detta: Det finns varelser som har bott på internet sen kritaperioden. Vi är dem utan liv. Vi är dem som hade ICQ med högst 7 siffror. Vi är dem lärt oss alla sociala färdigheter genom IRC (det är därför de är av så hög kvalitet *host*).

Vi har sett allt. Vi har sett all slags mänsklig porr, djurporr, misshandel och gore. Vi har sett filmade klipp där människor får halsen avskuren, där människor blir våldtagna, där människor skjuter skallen av sig (ja, på riktigt).

Vi kan alla nätets små smutsigaste mörkaste hålor och vi har sett allt vrickat, sjukt, stört, äcklig, hemskt och olagligt du någonsin kan tänka dig. Flera gånger om.

Vi ser dessutom nätets allra roligaste saker inom 3-24 timmar efter att de kommit ut, garanterat, då dessa sprider sig som en löpeld, vi hänger på de bästa ställena  och vi praktiskt taget alltid är online. Vi är lika avtrubbade när det gäller humor som när det gäller våld. Vi kräver det allra bästa för att ens dra på smilbanden en millimeter.

Så din lilla video du just hittat med en kille som ramlar ur ett träd och landar i barnpoolen och tappar byxorna eller råkar slå sig på fingret med en hammare är inte vare sig speciellt intressant eller speciellt underhållande för oss och om den skulle vara det så har vi redan sett den.

Och om du nu verkligen känner att du måste länka till den i messenger eller mail, var snäll att skriv en kort sammafattning av vad den innehåller först och försök att inte blir sur om vi faktiskt inte har tid eller intresse att klicka. Ta det inte personligt, vi menar verkligen inget illa även om vi fräser till, vi är bara trötta.

Att tvinga på en annan människa en länk eller ett kedjemail är otrevlig och tvärt emot all artighet. Och snälla ni, högst en skitlänk per dag. Om du ändå känner att du inte kan hålla dig rekomenderar jag att starta en blogg och samla alla dina nyfunna roligheter där folk har ett val att titta eller inte.

Det är allt vi begär.

Tack.

Arkiverat i:357honey

Briefing med mor

Hon sitter mitt emot mig vid bordet, med sitt linblonda hår över axlarna, pianofingrarna sammanflätade framför sig och stirrar på mig med de där gråblå ögonen fixerade i en trött sarkastisk blick. Jag gestikulerar  och predikar ljudligt.

- Okej, nu går vi igenom detta, hur lång är kontaktluckan?

- En timma, svarar hon och mumlar något i stil med ‘knäppa unge’.

- Ja! Bra! Och vår rendevouz point är?

- Här, i lägenheten.

- Bra! Och du öppnar inte dörren för någon, förutom Knyttet, för hon kommer att veta vad som skall göras. Sen förutsätter jag att du tar med dig boken. Jag vet att du tycker att det är knepigt att läsa engelska men jag kräver att du lägger ned den i väskan iallafall.

- Men…..Mia…

- Nopp!! Detta är viktigt mamma, man vet aldrig. Jag vill inte att förlora dig. Nu måste vi tala om kläder, vapen och proviant. Har du någon kofot hemma? Är skinstället lätt tillgängligt?

– Nej och ja. *suck*

– Okej. Jag har en yxa, vi löser det. Fordon! Vi måste gå igenom hur man stjäl bilar och det som varierar mellan en vanlig bil och en Saab. Vet du hur man tjuvkopplar?

- Nää inte direkt.

– Då måste vi lära dig det. Det är viktigt. Transportmedel trots situationen kan vara skillnaden mellan liv och död, du måste ta dig bort från befolkade områden, du kan routen. Du kan släppa ut katten bara, den klarar sig bättre själv..blah blah blah blah…..

Det finns ingen mamma i världen som är så redo för zombiekrig som min mamma.

Arkiverat i:357honey

Exorcisten, begynnelsen

Jag sitter och tittar på filmen och finner mig mäkta imponerad över hur duktig Stellan Skargsgård är på att se bister ut. Han har verkligen nailed the look, så att säga. Eftersom jag följer historien just nu tänkte jag skriva en liten genomgång för er, så att ni kan hänga med om ni just börjat kolla. En slags lite mer beskrivande recension, kan man kalla det.

Merrin (Skarsgård) och en yngre präst finner en skum övergiven gammal afrikansk kyrka. Den yngre mannen blir livrädd för jesus på korset visar sig hänga uppochned och en bild på Lucifer finns på väggen. (Är det förresten inte ganska lustigt att kristna blir så oerhört skrämda av saker som är uppochned? De måste vara livrädda för Felix nya ketchupflaskor.)

Stellan Skarsgård ser bister ut.

En liten afrikansk pojke blir attackerad av en flock uselt animerade hyenor. (Tydligen var det för dyrt att anställa riktiga hyenor).

Stellan Skarsgård beklagar…och ser bister ut.

Isabella Scorupco springer runt naken och livrädd i sin hydda med ett stearinljus i handen. (Ni vet som Kalle Anka, fast med tuttar).

Stellan Skarsgård kör en jeep. Han ser bister ut.

Afrikanerna blir lite skeptiska mot Merrin och vill ha bort honom från byn, de hotar med våld och vill inte allt berätta om den pest som slog ut halva stan som Merrin frågar om. Samtidigt vill några främmande soldater gärna ha reda på information om ovan nämnda kyrka plus en mystisk gravplats.

Stellan Skarsgård ser bister ut.

Afrikanerna börjar dansa sin afrikanska dans och försöker utföra en exorcism på en annan liten pojke. Hela rummet börjar braka ihop. Isabella Scorupco vrålar i högan sky. Den yngre prästen får panik. (Jag tänker på vad bra det är att detta är en dålig prequel och inte originalfilmen för den är jag så rädd för att jag aldrig hade vågat skriva om.)

Stellan Skarsgård har hittat en spade och gräver en stor grop. Han ser bister ut.

Ingen begriper vad som pågår, prästerna börjar bråka om något förvirrande och Isabella står mitt i allt ihop med helt perfekt fönat hår och ser ut som ett oroat frågetecken. Den yngre prästen ser sammanbiten och högst nervös ut.

Stellan Skarsgård ser bister ut.

Nu kan jag inte skriva så mycket mer utan att avslöja slutet. Men jag kan säga direkt att det är så jävla mycket sand i den här filmen att man måste dricka vatten medans man tittar. Och lite blod. Och mycket pannsvett.

Stellan Skarsgård ser bister ut.

Eftertexter.

Arkiverat i:357honey

Jag och Dexter

Ett litet nöje i att titta på Dexter är att mina amerikanska polare är avundsjuka. De kan inte se serien utan att betala för en viss kanal, där de bor. Vilket de självklart vägrar göra så de muttrar alltid lite buttert när jag berättar vad jag glor på.

Så jag började fundera på om jag kanske skulle ta och bli seriemördare.

Strax efter den funderingen började jag funder på hur jobbigt det måste vara. Jag vet efter att ha haft många husdjur att lik börjar lukta illa oerhört snabbt, så man måste stressa med att antingen få in det i en frys eller göra sig av med det på ett ställe där ingen känner lukten. Min frys är för liten för en människa och dessutom är den full av min broccoli så det alternativet funkar inte.

Sen måste man självklart ha någon slags stil. Jag är alldeles för liten för att snabbt och effektivt kunna slå ihjäl en vuxen karl med en yxa och en motorsåg känns som något mina grannar möjligtvis skulle höra. Att jag sågade ved till min elspis i köket skulle möjligtvis inte hålla som ursäkt. Jag är jättedålig på att skjuta med pistol men jättebra på att skjuta med gevär så det skulle kunna vara en lösning men jag tycker det låter som lite fusk. Seriemörare som bara skjuter folk är aldrig lika roliga som de som gör annat.

Jag behöver något tyst och enkelt. Gift kan jag inte använda för det är ett så typiskt kvinnligt sätt att ha ihjäl någon och det känns som om jag inte vill förstärka könsrollerna i seriemördarbranschen. Då kommer Isobel Hadley-Kamphfszsfs att skriva elaka krönikor om mig så att jag förmodligen kommer gråta och behöva tröstäta chokladmuffins tills jag blir en tjockis och då måste jag byta stil helt för seriemördande tjockisar har en egen kategori.

Sen är ju frågan exakt vilka man skulle befria från jordelivet. Ordet ‘män‘ dyker automatiskt upp i mitt huvud men det är svårt att välja vilken slags män. Jag kan ju inte gärna anfalla snälla pappor eller vänliga makar eller killen i kiosken som ibland ger mig extra smågodis för att han tycker att jag är söt. Så jag måste hitta någon specifik modell. Jag kan inte gärna döda utländska män för det känns lite som en skymf mot seriemördarna i deras hemländer och man vill ju inte stöta sig med grannskapet så att säga.

Jag skulle ju kunna sikta in mig på våldtäktsmän men de verkar svåra att få tag på. Då skulle jag vara tvungen att traska runt ute mitt i natten i en minikjol med tuttarna upptryckta till hakan och det skulle inte riktigt fungera för jag har inga tuttar och jag fryser lätt om benen på vintern plus att jag är mörkrädd och skulle nog bara sluta med att gömma mig bakom ett elskåp, gråta och ringa mamma.

Jag börjar fundera på om det inte vore lättare att bara bli astronaut. Då slipper man ju också folk. Litegrann.

~

Om du vill se hur andra gjort kan du slira in på www.crimelibrary.com

Arkiverat i:357honey