Mymmel skriver om något idag.
Det jag fastnade på i inlägget, förutom hennes egna historia, är just det där om att vara skadad.
Jag tänker generalisera om detta, för detta är bilden jag fått. Det är tydligen alltid så förståeligt när en man blivit skadad emotionellt av en kvinna. Människor förstår och tar hänsyn om en karl har svårt att lita på det motsatta könet. Vi slängs tillbaka till bibeln med Eva och ormar för ”kvinnor kan man helt enkelt inte lita på, det vet varje karl” och självklart är det så att Bosse som blivit sviken en gång förut är så misstänksam mot sin nya tjej.
Ingen ifrågasätter en karl som inte litar på kvinnor.
Men när det är tvärtom. När det handlar om en kvinna som inte litar på män…då är vi manshatare, vi är tjurkärringar, vi är bittra bitches, vi är damaged goods eller överkänsliga idioter. Förståelsen är som bortblåst. Som om en kvinnas roll är att vara evigt godtrogen. Som om vi har en plikt att ge alla människor samma chans, hur dåliga våra erfarenheter än är. Som om vi inte har tillåtelse att bli skadade av vad en man gjort mot oss. Som om kvinnlighet handlar om att vara evigt naiv ända ned i benmärgen. Oavsett vad vi har i bagaget.
Jag delar Mymmels utgångspunkt i det att jag inte litar på någon man. Hon har sina anledningar och jag har mina, men den utgångspunkten har vi gemensamt. Jag litar egentligen överhuvudtaget inte på nya människor, oavsett kön. Det tar långt tid innan jag slutar vara misstänksam och jag blir aldrig speciellt förvånad när jag i slutänden blir sviken.
Jag vet själv att det inte finns något mer provocerande för en kille att bli associerad med svin. Att automatiskt bli stämplad som en lögnare, en svikare, ett as, ett kräk, innan motsatsen bevisats. Samtidigt är det så lätt för en man att (helt socialt accepterat) sätta samma stämplar på en kvinna innan hon bevisat motsatsen.
Men det ser han inte.
Jag har ett bagage utan like. Saker och ting går framåt men jag litar fortfarande inte på människor och jag är inte säker på att jag någonsin kommer att göra det.
Det kommer att krävas kille med en ocean av tålamod för att stå ut med mig i längden. Jag släpper sällan in någon, armlängds avstånd är min favoritlängd. Det vet jag och det kommer han också snabbt bli varse om. Det kommer att krävas en kille med båda fötterna väldigt stadigt på jorden och en stark, äkta självkänsla för att ens kunna börja hantera detta djävulska kaos som är jag.
Människor som blivit hundbitna är rädda för alla hundar. Ingen ifrågasätter detta. Vi förstår dem även när de skräckslaget backar från en 20cm hög toypudel.
Varför är det då så oerhört svårt för så många män att förstå att deras egen sort kan vara ansvariga för det allra hårdaste bettet?
Arkiverat i:357honey
Precis… och jag undrar varför det är så svårt för en man som nu INTE anser sig vara en svekfull lögnhals att helt enkelt visa det, istället för att få en att känna sig mer eller mindre galen eller sjuk i huvudet för att man inte vågar lita på, eller inte accepterar att bli slgen och sparkad på…
Ja så tänker jag också. Det tog mig ganska lång tid att sluta acceptera att någon kille kallade mig galen pga mina erfarenheter.
Det värsta är ändå när de försöker med ”du överdriver, du är för känslig”. Som om det på något sätt finns en strikt skala för hur man är tillåten att reagera emotionellt på saker. Speciellt då de själva är lika känsliga (bara åt andra hållet) och helt omedvetna om det själva.
[...] 18 Posted by mymlan under mymlan tipsar | Taggar: bloggtips, lögner | Mia har skrivit en mycket bra text som uppföljning till mitt inlägg om [...]
Ännu en variant på ” han är upprörd/hon är hysterisk ” *suckar igenkännande*
Hmmm nästan lika bittert som jag
Nej jag brukar inte utgå ifrån att alla kvinnor ljuger eftersom jag blivit bedragen. Jag lever med den filosofin att alla är goda tills motsatsen bevisad. Och även de bästa kan begå misstag. Visserligen är man lite försiktigare för att man blivit bränd. Men alltid ger nytt folk, tjej eller kille chans att visa vem de är innan jag dömmer ut de.
Peace out !
dumpad – Du gar missuppfattat budskapet i inlägget. Läs om.
[...] En bra uppföljning finns att läsa hos 357, honey. [...]
Jäkligt tankeväckande, verkligen. En utmärkt text och bra liknelser med hundrädda.
Det är irriterande att bli buntad ihop med kräk och svin när man inte är sådan, men det är ju ändå bara hur jag själv uppfattar det – från min horisont. Jag vet ju att jag inte är sån. Men, hur skulle jag kunna kräva att någon annan, någon med bagage, skulle förstå vem jag är per automatik?
Det är lätt att hänga upp sig på att vi kategoriseras som antingen män eller kvinnor, när vi är individer, men handen på hjärtat – en första grov indelning kommer alltid att involvera kön.
Givande läsning som gav mig ett par tankeställare.
Jag hoppas allt blir som det ska för dig och att du kan bli av med det bagage som är otrevligt…
Har växt upp med morsan, det enda jag vet om oss män är att vi är svin, speciellt svenska män. Svenska män är tråkiga, etc. Jag tror generellt att kvinnor har lätt för att tro att det bara är synd om dom.
Det är synd om alla människor, alla har bagage. Har börjat dejta lite tjejer nu, märker hur otroligt känsliga tjejer är. Hur lätt dom bara kan ignorera mig. Men sen inser jag att det nog är bäst, tycker dom inte jag verkar intressant så lägger jag bara ner onödig energi på den personen och bör leta mig vidare.
Men sen generellt mellan alla kön, folk ger upp för lätt. Folk har för mkt stolthet, integritet etc eller vad det kallas. Rädda för att öppna sig, vi lever bara 1 gång, sen dör vi. Vad har man att förlora?
David – Synd att du lärt dig det från början. Alla ska få bilda sin egen åsikt.
Vi är designade att lära oss från våra erfarenheter, precis som alla andra däggdjur, så det är inget man bara kan skaka av sig.
Bra att du tycker att man inte har något att förlora, det är förmodligen lätt för en kille att tänka så. Men när man är tjej och vet att tex den allra största risken för att bli utsatt för både misshandel och våldtäkt är en pojkvän eller expojkvän så är man jävligt försiktig och ännu mer så om man blivit behandlad illa förut.
Det där kan jag relatera till. Blev slagen av morsan, ingen trodde på mig. Men jag gav igen sen när jag blev större. Mitt hat till min mor bär jag fortfarande på. Nu vågar hon inte ge sig på mig. Istället så när jag är sjuk så bryr hon sig inte om mig. Inför släkten spelar vi bägge ett spel där vi låtsas vara son och mor.
Jag läste en undersökning där man tittade på hur stor andel som hade blivit misshandlade mellan heterosexuella och homoförhållanden. Tydligen så var det lika vanligt att den ena parten slog den andre i lesbiska förhållanden som i heterosexuella, kontra bögar.
Nu senast såg jag även en undersökning som visar att kvinnor blir precis lika ilska som män.
När jag var runt 17 blev jag misshandlad av en kille som gav sig på mig när jag stod och pinkade i en buske. Det lämnade stora ärr i själen, det är oehört förnedrande. Kan känna rädsla idag när man går förbi stora tuffa killar i gäng. Det är inte att jag är en liten svag kille, men det sitter där endå. Och jag tror aldrig att jag kan glömma det. Men man måste förstå om man tar liknelsen med hundar att vissa hundar är lynniga och andra inte. Att vara rädd för alla hundar är ologiskt och opraktiskt.
David – Vad du personligen definierar som logik eller inte är helt irrelevant för mig.
Håll dig till ämnet, din livshistoria kan du publicera på din egen blogg.