Något otroligt fruktansvärt traumatiskt hände mig för ett par dagar sedan.
- Åh, vaddå? tänker ni.
Jag sitter och myser i mitt vardagsrum på kvällen, läser lite internät, sippar på lite cola, har det rent allmänt majsigt. Slötittar på Tvn, slöttitar runt i rummet och där….ovanför mitt element, under mitt fönsterbräde sitter min värsta mardröm.
Bara sådär, helt jävla fräckt, har den placerat sig i min lägenhet. Jag blir helt blind av chock i en tiondels sekund, sen tar jag blixtsnabbt tag i mobilen och kastar mig ut ur vardagsrummet och ställer mig i hallen.
Det ni måste haja här är att jag är snudd på helt fobisk. Alltså livrädd till den punkt att min puls går upp, min andning går upp och jag tappar känseln i kroppen, börjar svettas och skaka.
Det som klampat in i min lägenhet var en sån här. Notera att jag var tvungen att täcka över min monitor med handen för att ens kunna länka den där bilden.
Det går egentligen inte att säga att det är en spindel, även fast de klassas under arachnids, för det är fan ingen spindel. Spindlar har en bakkropp och riktiga ben. Det där är ett jävla huvud med tentakler. Som i The Thing. Om Kurt Russel hade varit i min lägenhet hade han gallskrikit och tagit fram en eldkastare.
Gallskrek gjorde inte jag, för jag bli helt enkelt för rädd för att skrika. Jag bara råstirrar för att hålla reda på vart den är, för samtidigt mår jag så illa av dem att jag som sagt inte ens klarar att titta på en bild och absolut inte mår bra av att titta på en live.
Så, vad fan gör jag nu? Eftersom klockan är närmare 12 på natten så kan jag inte ringa mamma och gråta/skrika tills hon ger upp och kommer över och hjälper mig. Min granne är inte hemma så han kan inte komma förbi och hjälpa. Jag rullar igenom min telefonlista samtidigt som jag släpper monstret med blicken i en enda sekund och slår numret till min kompis (vi kan kalla honom Bob *Bruce) Bruce.
Han är militär och fd FN-soldat, han borde veta vad man ska göra i en sån här klart livsfarlig situation.
När Bruce lyfter luren i sin ände och det har gått ungefär två sekunder sen jag vände bort blicken, så har spindeln försvunnit.
Jag panikväser i luren.
– Det är en spindel här, jag dööööör, hjälp mig!!!!
– Jaha, säger han nonchalant. Döda den då?
Eftersom män uppenbarligen inte begriper sådan enorm fara när den stirrar dem i vitögat. Eller iallafall stirrar mig i vitögat.
Och precis då märker jag att spindeln är borta. Den sitter inte där den satt. Den har liksom försvunnit helt på bara nån sekund. Det stämmer inte, sånna där spindlar ska vara slöa och röra sig sakta. Min världsbild blir lite rubbad.
– HJÄLPDENÄRINTEKVARJAGVETINTEVARTDENÄR! HURKANDENSPRINGASÅFORT???!!!!, berättar jag samlat.
Bruce försöker övertyga mig att gå in i vardagsrummet och titta efter den på fönsterbrädet. Där jag förresten har placerat ett myller av grejor, porslinsfigurer, tavelramar, ljusstakar, DVDer, böcker. (Jag har DVDer överallt, det ser ut som om Discshops lagerhus exploderat i min lägenhet.)
Jag kan ju uppenbarligen inte tänka mig att gå tillbaka in i vardagsrummet så det tar Bruce ungefär 15 minuter (ingen överdrift) av pedagogiskt terapisnack för att ens få mig att gå in och placera mig två meter från fönstret och försöka kolla. Halva min hjärna vågar liksom inte ens leta med blicken för jag är så himla rädd för att titta på den.
Jag är nu snudd på gråtfärdig + alla skräcksymptom listade ovan.
– Lyft på lite saker i fönstret och titta, råder Bruce.
– Det kan jag väl fan inte göra då kan den springa upp på min hand!, förklarar jag med ungefär lika stabilt röstläge som en amfetaminpundare.
Efter desperat viftande bakom elementet med en extremt lång pinne jag hittade i mitt städskåp och kanske fem minuters ögonletande ser jag den och mina ben viker sig lite. Den sitter ovanpå en av mina kinesiska ljusstakar.
– Slå den med något!! vrålar Bruce vars krigsnerv plötsligt har vaknat till liv.
– Ta en tidning!
– Jag kan inte ta en tidning, de är för korta, då måste jag HA HANDEN JÄTTENÄRA DEN!! svarar jag.
Sen börjar jag leta maniskt runt i lägenheten efter något långt att slå med. Mina kinesiska ljusstakar kommer förmodligen gå sönder men de är inte något jag prioriterar just nu. I paniktillstånd bryr man sig sällan om sin inredning.
Jag snor runt i vardagsrummet som en brinnande iller och hittar tillslut en ihoprullad poster. Det är papper, den är rullad och den är med nöd och näppe lång nog för att jag ska våga slå. Så jag grabbar tag i den och smyger närmare spindeln igen.
Under hela den här tiden har Bruce åter igen fått terapisnacka mig fram till varje steg samtidigt som jag piper i skräck.
Men nu är jag iallafall beväpnad och slår tillslut till fanskapet så att det försvinner. Den ramlar ned på fönstrerbrädet bland alla andra grejor.
Jag känner mig lättad i en sekund tills jag upptäcker att det inte ligger något monsterkadaver nedanför ljusstaken. Hmm, vad konstigt. Något stämmer inte. Om den var död hade den ju legat där, eller hur?
I min enfald har jag liksom trott att det räcker med ett slag för att ha ihjäl de här små sakerna. Men nej. Den är som bortblåst. Bruce föreslår att jag ska dammsuga upp den men bara tanken på att ha den i dammsugaren efteråt är för mycket för mig att processa så det ratas direkt. Den ska dö döden, helt enkelt.
Paniken jag redan har börjar sakta utvecklas till trippelpanik, på väg mot mondopanik och jag halvskriker till Bruce i luren att den inte är där längre och han säger ännu en gång åt mig att leta. Vilket jag absolut inte vill göra så det kräver ännu mer övertalning. Det har nu gått mer än en halvtimma.
Tillslut får jag syn på den bredvid en bok som står lutad mot fönstret. Jag försöker slå den igen och den försvinner ännu en gång. Jag dör lite i själen och är nu ännu mera rädd eftersom den uppenbarligen är en odödlig genmanipulerad superspindel.
Den har nu placerat sig bakom en bok och två DVDer som står lutade mot fönstret, jag såg den springa in där. Jag måste flytta på grejorna för att kunna slå den igen. Vid det här laget skakar mina händer så mycket att jag är tvungen att lägga telefonen i bröstfickan på min pyjamas och tack gud för handsfree.
Att flytta på boken och de två skivfodralen är något jag absolut inte vill göra.
- Lyft boken sakta, försöker Bruce.
– JAGVILLINTE! svarar jag.
– Ta något att slå med direkt när du lyfter, säger Bruce.
– AAAAAAHHHHHHJAGDÖR!! bekräftar jag.
Sen håller vi på så i ungefär tio minuter tills jag efter att ha beklagat mig och halvgråtit och panikandats så mycket att jag är spyfärdig tillslut tar modet till mig och lyfter upp boken. Bruce är nu i fullt krigsmode och börjar gapa ut vapentaktik som en amerikansk marinsoldat i mitt öra medans jag håller tillbaka tårarna.
Jag inser att den ihoprullade postern inte kommer fungera om monstret sitter i hörnet så jag paniksliter fram den tyngsta boken i mitt vardagsrum. Som ironiskt nog råkar vara Koranen. Ja. Jag vet.
Efter ännu fler minuter lyfter jag upp DVD nr 1, Stalingrad, och där sitter spindeln och gömmer sig, bakom frystorkade tyskar. Jag slår till fort som fan med en smäll som måste ha hörts ända ut på gatan nedanför, men den dör inte ändå.
Det jag också märkt är att nu när spindeln tydligen greppat att jag är på en personlig vendetta mot den så har den plockat upp fart. Den springer fort som fan vilket gör att jag nästan skriker rakt ut i telefonen där Bruce redan skriker combatkommandon från sitt håll.
Spindeln förvinner igen i en sekund bland mina grejor men sätter sen fart och springer mot kanten av fönsterbrädet och nu har min panik (och gråt) liksom gått över i ren och skär mordisk kvinnoilska när jag vräkt ned alla grejor i mitt fönster på golvet och är besluten att inte låta den försvinna igen.
Jag sopar till den svinhårt på kanten av fönsterbrädet. Boken smäller till, Bruce gallskriker åt mig att slå igen flera gånger och helt plötsligt känns mitt liv som en bana i Tekken när spindeln ramlar ned på golvet och jag dyker ned efter den som en olympisk simhoppare med Koranen i högsta hugg och äntligen träffar den rakt på.
Pang.
Splat.
Den stendör på fläcken.
- Ta lite papper och släng spindeln i toaletten, föreslår Bruce efteråt.
– ÄRDUHELTJÄVLAFRÅNVETTEMÄNNISKA?? JAGTÄNKERINTETAIDENMEDHANDEN!!! svarar jag.
Jag vågar inte lyfta boken så den ligger kvar där fortfarande.
Hela den här episoden tog över 40 minuter och jag satt i en timma efteråt och skakade av trauma i soffan.
~
Samtidigt, gissa vems husdjur det här är.
(*Bob har meddelat att han inte vill heta Bob. Han vill heta Bruce istället.)
Senaste kommentarer