En kniv i ryggen

Jag har vridit och vänt på det i en timma nu.

Jag hör alla förklaringar. (Även den äckliga planen att försöka muta fildelare  så att vi inte ska klaga på förvandlingen till en reklamspäckad, dålig kopia av iTunes.)

Jag trivs i Piratbukten, jag slogs för den och vad den står stod för.

Så hur mycket jag än rationaliserar känns detta ändå bara som en kniv i ryggen.

”Remember Napster? Yeah, me too…”

Arkiverat i:357honey

P-piller och ensamma strumpor

P-piller alltså, som (trots sitt kärringhysteriskt dåliga rykte) är ett riktigt bra preventivmedel.

Jag har just bytt till en sort som är lite utav en light-version av mina gamla och jag är en sån som aldrig haft problem med biverkningar av hormoner. Vilket jag är jävligt glad för.

Att byta medicinsort är ju alltid lite som ett lotteri, man vet aldrig vad som kommer hända. En av de allra vanligaste biverkningarna av p-medel (det finns en miljon olika ungefär) är att man bli överemotionell.

Och då menar jag inte överemotionell på så sätt att man överdriver alla olika känslor, man blir tex inte galet lycklig hela tiden. Men man överväldigas av känslor i situationer som inte är speciellt känslosamma alls egentligen.

Detta är något man inte själv kan styra över alls, eftersom hormonell påverkan av kroppen/humöret är fullständigt bortom en människas egna kontroll.

- Varför förklarar hon nåt så uppenbart? tänker mina kvinnliga bloggläsare just nu.

Jo, det är för att mina manliga bloggläsare ska hänga med också. Eftersom män inte har någon aning om hur det är att vara kvinna och dessutom aldrig riktigt verkar begripa att det är väldigt annorlunda från att vara man.

Jag har ätit mina nya p-piller i lite över en vecka. Jag hade inte känt av något ovanligt än alls. Tills för ett par dagar sen, då följande lilla episod utspelade sig.

På kvällen/natten (ca kl 24-01) gick jag förbi min hall i lägenheten. Bara sådär lite nonchalant utan att tänka på det, hade hämtat en vattenflaska, tänkte sätta mig i soffan igen och slösurfa runt lite.

Men där låg den. Ett par meter från mig.

Jag stannade till mitt i hallen, fastnade mitt i ett steg och stirrade förskräckt. Det är ganska mörkt i min hall för jag är för lat för att fixa lampa, men ljuset från köket och vardagsrummet lyser upp lite smått.

Det högg liksom till i mitt hjärta på ett sätt som gjorde att jag tappade fokus på precis allt annat. Jag kände sorgen skölja över mig som en hink med iskallt vatten. Där själva hinken liksom också träffat mig i huvudet.

Mitt på golvet ligger en av mina strumpor. Helt ensam.

Helt ensam och fullständigt övergiven. Den vet inte hur den hamnat där. Den vet säkert inte vart den är ens. Hur ska den kunna veta? Den är bara en liten ensam strumpa.

Den kanske har försökt ropa på sina strumpvänner. Kanske försökt signalera lite om hjälp. Kanske snyftat sorgset och ensamt som ett litet barn som gått vilse. Varit jätterädd. Kanske så rädd att den nästan inte ens vågat se sig omkring.

Den kanske trodde att jag skulle kasta bort den. Att den inte duger som strumpa längre. Trots att den alltid gjort sitt bästa för att vara en så bra strumpa som möjligt. Trots att den är så gammal och noppig så har den inte fått några hål än. Den kanske sett de nyare stumporna tidigare och känt sig lite skamsen för att den är noppig. Den kanske trodde att den är för ful för att duga längre. Det är inte lätt för en liten strumpa att veta.

En ensam liten strumpa som ligger där och inte vet vad den ska ta sig till. Utan att begära något eller ens göra väsen av sig. Helt ensam och rädd i mörkret. Orolig över att ingen kanske bryr sig om den längre.

Allt detta spelas upp i mitt huvud inom loppet av några sekunder och jag blir så överväldigad av  empati och sympati för den lilla strumpan att luften går ur mig och jag viker mig dubbel där jag står och börjar störtgråta.

Och nu snackar vi inte gråt a-la-Demi-Moore-i-Ghost-ensam-tår-rullar-ned-för-kinden. Nu snackar vi treåring-som-tappat-sin-glass-på-marken typ av gråt.

Så plötsligt och högljutt att mina grannar måste ha hört mig. Tårarna sprutar så mycket att synen av strumpan blir suddig och jag liksom faller ned på knä och fäller ned överkroppen så jag ligger med ansiktet i händerna mot golvet och gråter så förtvivlat att hela kroppen skakar.

När jag gjort det i ytterligare några sekunder så börjar jag desperat titta mig omkring  och ser mobiltelefonen som ligger på laddning på vardagsrumgolvet, så jag sliter åt mig sladden för jag är i upplösningstillstånd och behöver hjälp just nu.

Det är väldigt sent, mitt crew av nära tjejkompisar sover allihopa och resten av telefonboken är full med killkompisar och ytliga bekanta. Så jag ringer vän Peter, som jag känt i nästan tio år, eftersom jag vet att han är vaken och bor själv. Han är 33, bilmeck, stabil och bestämd. Dvs precis vad jag inte är just nu.

Det ringer i luren och vid den här tidpunkten har jag inte bara gråtit hela ansiktet dyblött utan även snorat ned hela överläppen och min tröjärm som jag torkat allt med.

– Hej gumman vad vill du så här sent? svarar P i luren.

- *hulk* *flås* WUÄÄÄÄÄÄÄH…JAEEEWWIIIII!..*hulk host* MGhhHHyyyYY DEEEEEEEHUYYYN HUÄÄÄäääÄHÄH!, förklarar jag.

(Samtidigt som jag demonstrativt pekar på strumpan med hela handen, eftersom han självklart kan se mig genom telefonen.)

Här liksom förändras hela hans andning  och tonläge och blir sådär gravallvarligt och kort bestämt. Eftersom han förmodligen tror att jag just blivit våldtagen eller är påväg att bli ihjälslagen. Enter testosteron liksom.

- Var är du? Är du hemma? Vad har hänt? Ska jag komma över? dundrar han som en kulspruta.

- JAEEEEhhmmaaaAA! *hulk flås* JAEEEEHHHHMA DEeeeEEeeeeenSAMMM PÅ GOOOYYYuuulvWHÄÄÄÄÄT! *snor SNÖRVEL*, berättar jag.

– Du är hemma? Är det någon där? fortsätter han lika bestämt och nu nästan argt.

- NUHYYÄÄÄÄÄÄÄyuyuyuyuyÄÄÄä!, bekräftar jag.

– Vad är det som har hänt? frågar han, nu med lite snällare röst.

– En struuumpa låg WHYUÄÄÄAH ENSAM PÅ GOhoHOhHOhoLVEEEheheET!, förtydligar jag.

(Lika gråtig men nu med lite mer ansträngning för att förklara den här fruktansvärda situationen.)

Han blir knäpptyst i luren. Jag andas hetsigt och ojämnt.

- Gråter du för att en strumpa ligger ensam på golvet? frågar han väldigt sakligt, i slow motion, efter några sekunder.

- JwwwääuaaAA!!, svarar jag och fortsätter med, DUUHU vet inNNTte huhuhur det kähähäHÄHÄNNNS för DEHEN! *SNÖRVEL YL*

(För att liksom klargöra för honom att han inte kan bedöma läget utifrån sig själv här, utan faktiskt måste sätta sig in i strumpans upplevelse.)

Det tog honom runt tjugo minuter att lugna ned mig och det inkluderade att väldigt tålmodigt fråga om strumpan själv uttryckt någon större oro, samt att tillslut få mig att resa mig från golvet, plocka upp den och (fortfarande bölandes) bädda ned den i min underklädeslåda och bekräfta att där trivs strumpor bäst.

När vi väl lade på luren låg jag med torkat ansikte i soffan och drack Jokk under en filt. Fullständigt utmattad.

Det är inte lätt att vara kvinna.

Det är nog inte lätt att vara man heller.

Och det är definitivt inte lätt att vara strumpa.

Arkiverat i:357honey

Jag hatar sommaren

Jag hatar sommaren. Jag hatar att det är ljust och varmt. Jag hatar att sommaren är så lång.

Jag hatar att alla måste vara utomhus hela tiden. Jag hatar att alla måste umgås med varandra hela tiden. Jag hatar att alla måste vara så jävla glada hela tiden.

Jag hatar att sommaren maskerar sig själv som den mest kravlösa årstiden när den egentligen är den mest krävande. Jag hatar att alla måste springa runt och ha tusen sociala och hurtiga små saker planerade varje dag på sommaren.

Jag hatar att när man är en sån som hatar sommaren så anses man vara konstig. Jag hatar när folk förutsätter att alla älskar sommaren. Jag hatar när folk tar för givet att sommaren är en lika positiv upplevelse för alla som den är för dem själva.

Jag hatar sommaren så mycket att jag kan skrika och gråta.

Arkiverat i:357honey

The Phone House (eller brev till killar som jobbar i telefonbutiker)

Mobiltelefonbutikspersonal (ibland undrar man om särskrivningar verkligen är så hemska ändå) har ett etablerat, verifierat och globalt rykte om sig att vara kanske den mest otrevliga butikspersonal som finns.

Ingen vet riktigt varför. Tvingas de genomgå någon slags dryghetsträning? Skickas de till otrevlighetsläger en helg varje månad? Det är ett mysterium.

Men det är allmänt accepterad fakta och säkert anledningen till att det aldrig är speciellt mycket kunder i deras butiker.

Men det finns få ställen som slår The Phone House på centrumtorget i studentmeckat Uppsala. Jag var där igår, jag skulle köpa ett Comviq kontantkort.

Först och främst var det tomt i butiken. Så jag gick fram till killen bakom disken och bad om ett kontantkort. Han står bakom en dataskärm som han inte flyttar ögonen från i en sekund medan han roffar fram några kort under disken och slänger upp dem framför mig.

Jaha, tänker jag, han kanske är ovan vid datorer och inte riktigt begriper hur de fungerar. Då är det ju självklart att han inte kan släppa den med blicken, för då skulle han ju tappa tråden.

Jag valde ett kortpaket och frågar hur mycket det kostar. Han mumlar fram priset och jag slänger upp en hundring på disken.

Och vad händer då? Jo, kära barn, absolut ingenting.

Istället för att ta mina pengar och slå in kortet, ge mig ett kvitto och låta mig gå därifrån så står killen där och fortsätter stirra på sin datorskärm. I en minut. I två minuter. I tre minuter. Osv.

Ungefär en hundradels sekund innan jag stormar ut bestämmer han sig för att han kanske kan slå in mina grejor. Han har varken sagt hej eller hejdå och inte bett om ursäkt för att han tvingat mig att vänta i hans ekande tomma butik i total tystnad.

Jag har all respekt i världen för människor som gör det bästa i sitt arbete. Det spelar ingen roll om det handlar om en VD, en gatusopare, en expedit eller en hundrastare, jag har en enorm respekt för ditt jobb om du gör det med lite hjärta och med omtanke för människor runt dig.

Något jag dock absolut inte tål är inkompetens. Omedveten eller medveten. Vilket är vad killar som jobbar i mobiltelefonbutiker sysslar med.

Att vara säljare handlar om att sälja. Att sälja handlar om kunden. Det är inte svårt att sälja, alla människor gör det till vardags varje gång de övertygar en medmänniska om något, vad som helst. Till och med små barn kan sälja ett koncept till sina föräldrar.

Därför undrar man vad mobilkillar har för ursäkt när de behandlar sina kunder som luft. Är de inkapabla att sälja måste man dra slutsatsen att de helt enkelt är socialt och affärsmässigt handikappade.

Den andra förklaringen är att de helt enkelt tycker att de är lite bättre än sina kunder. De vill genom nonchalans producera en känsla av beundran hos kunden. Kunden ska buga sig under mobilkillarnas enorma kunskap och ödmjukt be dem om råd.

Det är förklaringen jag tror på. De har på något sätt glorifierat sig själva.

Och då har jag följande att säga:

Kära kille som jobbar i mobiltelefonbutik,

Jag vet att du spenderat en timma imorse med att ordna din fina frisyr och jag vet att du sprungit runt extra mycket bland REAhyllorna på Dressmann för att hitta den där slipovern som du kan beundra dig själv i när du råkar traska förbi din egen spegelbild i butiken.

Jag vet att du vill att kunderna ska se upp till dig och beundra dig. Att de ska bli imponerade av hur kunnig du är när du vet hur många megapixlar kameran på Nokias nya nalle har. Det är duktigt av dig att ha lärt dig sånt, verkligen.

Jag förstår att du kanske ser ned på butikspersonal annars och att det gjort att du gått in i en slags förnekelse. Det blir helt enkelt för psykiskt smärtsamt för dig att greppa det faktum att du har samma sociala status som Gunilla på Konsum.

Och jag är ledsen att jag behöver spräcka din bubbla, men: 

Du är en kassörska. Alla vet det.

Du är en kassörska som inte begriper hur man säljer en vara till en kund. Vilket gör dig till en sämre kassörska än alla andra kassörskor i alla andra butiker.

Som kund skäms man för din skull. Att titta på dig är som att titta på dåliga uttagningar till Idol, en smärtsam korsning mellan en total avsaknad av duglighet och en lika stor avsaknad av självinsikt.

Säg upp dig och skaffa ett enklare jobb så kanske du kan få tillbaka en uns värdighet.

För allas skull.

Mvh Honey

Arkiverat i:357honey

Direkt från Willy Wonkas fabrik

Jag äter en slags antidepressiva som heter Mirtazapin. De är ganska ovanliga och skiljer sig från alla andra antidepressiva pga att de inte orsakar impotens hos män. De orsakar alltså inte heller avsaknad av lust hos kvinnor.

Vilket är anledning till att jag bad om dem. För när depressionen har belägrat det mesta i ens själ så vill man inte förlora passion också, den enda positiva känsla som finns kvar. Jag ville iallafall inte det.

Jag har ätit de flesta olika slags antidepp som finns och dessa är mina favoriter hittils. Det är aldrig kul att äta antidepressiva, just eftersom det fortfarande är lite oklart exakt vad de gör med en och det är lite läskigt att äta tabletter som förändrar ens humör. Men efter femton år av klinisk depression (och nu äntligen på bättringsvägen) så betraktar jag dem som insulin.

De är helt enkelt något jag behöver för att överleva just nu.

Senast jag hämtade ut mina Mirtazapin så hade de bytt namn till Mirtin. Uppenbarligen hade det en poäng. Försök komma ihåg namnet Mirtazapin tio minuter efteratt du stängt ned min blogg idag.

En annan sak som förändrats med dem är att de nu är tuggtabletter, munsönderfallande. I praktiskt syfte för att kunna tas utan vatten eftersom människor som mår dåligt kanske glömmer att ta sin medicin och då är det lättare att bara tugga i sig en istället för att gå upp ur sängen och hämta dricka.

Men symboliken här fascinerar mig något oerhört. De är inte längre vanliga piller eller kapslar. De är små tuggtabletter som smakar apelsin och socker, med samma konsistens som pez. De är jättegoda. Precis som godis.

Antidepressiva i godisform. De kommer i en rosa ask, i en slags metallblister som är väldigt svår att öppna och som gör att de verkar vara något väldigt farligt.

Lyckogodis. Livräddargodis. 2000-talsgodis.

Arkiverat i:357honey

Jag har försökt bli alkis över fem gånger nu

Jag  lider av en förbannelse.

Förbannelsen av att ha den minst beroendebenägna genetiska sammansättningen i mänsklighetens historia enligt mig. Om det finns en alkisgen så har jag och syskon den totala motsatsen.

Låt mig förklara, (nej du har inget val för det är jag som skriver här) alltså vi har försökt med allt möjligt. Jag och syskon nr 2 har tex försökt skaffa oss någolunda dugliga ätstörningar i flera år nu, vi äter redan extremt lite båda två.

- Hur jävla svårt kan det vara? tänker du, men nyyhuhuHUHU SOM FAN, säger jag.

Vi är för mesiga för att kräkas och dessutom är jag en sån som alltid borstar tungan när jag borstar tänderna så jag har ingen jävla kräkreflex kvar (insert dåligt mansskämt innehållande ordet insert här) vilket betyder att jag kommer få sticka ned hela armen i halsen, eller något annat objekt typ en bandyklubba eller Victoria Silvstedt. Vilket jag vägrar och dessutom är det äckligt att kräkas och det luktar illa.

(Vi lyckas inte ens tröstäta oss fram till lite lagom ohälsosam övervikt, för våra ämnesomsättningar är för höga och vi mår illa av fet mat innan vi hunnit fått i oss en större mängd. Eftersom vi är mesar.)

Vidare till alkohol. Jag har supit en hel i mina dar eftersom jag är en extremt miserabel och olycklig person, men inte fan har jag lyckats bli alkis.  Jag har på vuxnare dar gjort riktiga dedikerade försök, ska ni veta, 5-6 gånger nu men det går inte. Jag har bunkrat upp och förberett mig metodiskt.

Men jag  blir bara för slö (det går tydligen inte att vara en hurtig alkis) och tillslut blir det bara äckligt att dricka hela tiden plus att det är jobbigt att försöka sikta in fingrarna på ett tangentbord (eller ett vardagsrumsbord) (eller ett golv) när man är djupmarinerad i Koskenkorva och det är irriterande när man inte kan ligga på golvet utan att hålla i sig.

Vidare till andra droger. Ni som läste min blogg förut vet att mina tonår spenderades på allehanda fina strandtomtsinrättningar (aka ungdomshem) runt om i Sverige. Där det enda man lärde sig var just att stoppa i sig substanser, bli tafsad på av ”kvalificerad’‘ manlig personal och rymma med securitas i arslet. Men nu är jag för gammal för sånna rövarfasoner och jag lyckades uppenbarligen aldrig bli pundare.

Det enda jag lyckats bli beroende av är cigaretter, vilket jag gjorde med galans och överkompenserade som in i helvete genom att röka nästan två paket om dagen i över tio år. Dock slutade jag förra året så nu har jag inte ens det längre.

Vad fan ska man göra då liksom? Förslag på andra framgångsrika tröstbeteenden lämnas här. Jag kan inte bli kärleksberoende för jag är för bitter och cynisk och jag kan inte bli sexberoende för jag är för allergisk mot människor. Poker är uteslutet för jag är för rastlös för att sitta och försöka se oberörd ut runt ett bord och lyssna på golfapplåder i flera timmar.

Utan ett tröstbeteende blir man liksom bara en liten grå boll av sorg som ligger och huttrar på soffan hemma. Det är inte hållbart. Efter mitt nästa alkisförsök tänker jag börja skjuta upp kanelgifflar.

Arkiverat i:357honey

THE HORROR OF TERROR

Som jag nämnt någon gång tidigare så var skräckfilm mer raffinerat förr i tiden. De kunde liksom det här med diskret skrämselpropaganda på ett sätt som vi i dagsläget inte riktigt bemästrar. Det handlade mer om det subtila verbala, så att säga, etc etc osv *handviftning* (och ja det där var Donald Sutherland).

Någon mer än jag som vill göra en drinking game av varje gång han säger ordet horror?

Arkiverat i:357honey

Äntligen

Nicholas Sarkozy säger något som gör mig glad. Det är på tiden att någon lyfter på locket när det gäller riktigt kvinnoförtryck. Speciellt eftersom de så kallade feministerna i det här landet bara följer sin egen egocentrerade agenda.

“The burqa is not a religious sign, it’s a sign of servitude,” Sarkozy said today in a speech to both houses of parliament at the Versailles Palace on the outskirts of Paris. Calling it a violation of women’s “dignity and freedom,” Sarkozy said the burqa “will not be welcome on French soil.”

Tack.

Arkiverat i:357honey

Designa eget

Eftersom jag har tråkigt nu så tänker jag slänga upp lite länkar till mina favoritställen där man kan designa egna stötande grejor att ge bort till sina kompisar så de får skämmas ihjäl på sina födelsedagar.

Som är lite roligare än t-shirts alltså.

Designa egen dogtag. Dessa dogtags är, förutom snygga, slitstarka som fan och tål att hängas på en nyckelknippa också. (Jag har tuggat på en av mina och trycket är kvar.) De är väldigt prisvärda och leveransen är supersnabb. Man får lätt lite storhetsvansinne på den sajten.

Designa egen plånbok. Alla behöver en plånbok med sitt namn på. Eller varför inte lite svordomar och truckerpinuppor?

Designa eget namnsmycke.  För the ladies (och fantomen). Här kan du inte bara fixa ett eget namnhalsband utan även en namnring som ser ut som en knogjärn. För det finns kanske inget bättre än att högerkroka in sitt namn i någons ansikte på fyllan.

Designa egen väggdekor. För du vet att du behöver All your base are belong to us ovanför din säng hemma. Eller Jag dödade min förra flickvän här ovanför badkaret.

Designa eget omslagspapper. Tyvärr får det inte innehålla ”inslag av pornografi, våld, rasism eller hets mot folkgrupp” så där försvinner ju 90% av nöjet. Men det kan vara sött till mamsen någon gång ändå.

Arkiverat i:357honey

Det eminenta manliga sällskapet

Det slog mig nyss att jag spenderat fler nätter med killarna på Flashback än jag spenderat med pojkvänner (inkluderat 2 års sambo) eller annat manligt sällskap irl.

Jag har fömodligen varit naken oftare med killarna på Flashback (bakom min monitor, annars hade jag lätt varit död just nu varit dumpad i ett dike med en bruten käke och i behov av stygn på onämnda ställen) än jag varit naken bland folk irl.*

Detta har självklart haft några högst fascinerande konsekvenser; Jag använder termen Mongosafari på regelbunden basis. Jag kan namnen på fler porrskådisar än de flesta tonårskillar kan. Jag tar för givet att jag ska ha personuppgifter på åtalade för medialt uppmärksammade brott  inom tre minuter. Varje gång jag ser någon bli skjuten i huvudet eller få halsen avskuren på film så mumlar jag på ren automatik ”så där ser det inte ut när nån gör det i verkligheten…” och det finns tyvärr ingenting jag inte kan om rasbiologi.

…vilket även är texten i broschyren över varför mina polare ibland tycker att jag är lite udda.

Något annat som hänt efter alla dessa år är att jag blivit extremt petig med mansfolk irl. Jag använder på något halvt omedvetet och reflexmässigt sätt FBklientelen som måttstickor i snitt. Vilket är så intelligent att jag nästan spontant måste applådera mig själv. Om jag träffar en snubbe som är mer PK,  lättare chockerad eller mindre verbalt underhållande så vill jag inte umgås med honom, alls.

Ni fattar själva att det kommer sluta med att jag blir seriemördad. Eller ja, vice versa.

Då vet jag iallafall vilka jag ska skylla på. Och vidare vilka som kommer vara de första att starta en tråd om det.

*Det värsta är att det oftast varit mer tillfredställande också.

Arkiverat i:357honey

Rocky 4 är på TV

Msn med syrra, uppdateras löpande

Mia says:
nu kommer ivan drago och hans frisyr
dolph är verkligen hitlers våta dröm
han är ju smart också
Ting says:
jaaaa
och giiiitte
Mia says:
giiite
varför är de alltidså svettiga innan de börjar slåss?
det ser ut som om de gått rakt ur duschen
Ting says:
dom har vaselin på sig
jag såg i rocky ett
Mia says:
jaha…vad homosexuellt
varför har de en concert?
Ting says:
för det är ett helt jippo!
Mia says:
alla har mantel på sig
som om de ska flyga iväg och rädda universum
ivan dragos frisyr borde ha haft en egen roll
jävla buzzcut
en arisk frisyr
borde stå en liten liten tårtflagga mitt i håret där det står ”SIEG HEIL”
Ting says:
haha
”Beautiful Aryan Man”
kunde det stå med
Mia says:
hans små gula shorts ser ut som om de ska spricka ibak
tyg är ingen match för ivan dragos skinkmuskler
Ting says:
apollo död!
Mia says:
ja det där måste vara jobbigt för dolph att leva med
har de seriöst målat i hans ögonbryn?
nån makeupartist ba ‘’shit han är för arisk för närbilder! TA HIT KOHLPENNAN!”
Ting says:
jaaa

Ting says:
jaa
montaaage
i neeed a montage
Mia says:
haha
nu kunde ivan drago glidit förbi med en flagga i håret där det står ”DAS MONTAGE”
Ting says:
haha

Mia says:
undrar vad som skulle hända om man skulle ha sex och spela eye of the tiger ashögt i bakgrunden
killen lär börja vifta med lysraketer
Ting says:
hahahaha
skulle ryka ur öronen
Mia says:
hahaha

Ting says:
ser ut som rocky har uggs
Mia says:
kanske han har
ivan drago har vit helkroppsdräkt i spandex
jag tycker det ursäktar att rocky har uggs

Arkiverat i:357honey

Dramaknappen

www.dramabutton.com

Arkiverat i:357honey

Veckans citat

Kommer från Bret Michaels, sångare i Poison, huvudperson i tv-historiens mest underhållande dejtingdokusåpa och precis lika intelligent som han ser ut.

Angående sin diabetes:

“The only time it will effect you in bed is if you have extremely low blood sugar and you go into insulin shock, at which point you won’t be standing up, let alone performing sex. However, I will sometimes hold off on the insulin, which will jack my blood sugar level up to the low 200 range. It’s like how a prizefighter will want to go into the ring with his blood sugar levels high. It gives you the stamina of a bull. So, yes, sometimes I will endanger my own life to pleasure a woman.”

Vi uppskattar det Bret. Fortsätt så.

Arkiverat i:357honey

Jag somnade och någon sågade av min arm….eh?

En 18-årig belgisk brud hävdar att hon somnat hos tatueraren och vaknat med en massa stjärnor i ansiktet.

Tatueraren hävdar att hon bad om stjärnorna själv, men att hennes pojkvän och pappa båda flippade ur när hon kom hem och då vände tjejen och skyllde ifrån sig på tatueraren. Hon hävdar att hon bara bett om tre små stjärnor men somnat och vaknat med det här i ansiktet.

Vad som hänt här är alltså att tjejen gått och tatuerat sig frivilligt, sedan gått hem och fått skäll och då tagit den klassiska kvinnliga offerrollen och skyllt på den store läskige mannen i situationen (tatueraren alltså) så att hon slipper ta något som helst ansvar för vad  hon gjort.

För det är så tjejer/kvinnor gör. För att slippa ta något slags ansvar. Som barn ungefär.

Så här är det va: Jag har upp emot 50 timmars sammanlagd tatueringstid på min kropp. Att tatuera sig gör ont. Kanske inte på armarna där de flesta är tatuerade, för det är det minst smärtsamma stället att tatuera sig på. Men på de flesta andra ställen kan du räkna med gaffel-i-skrubbsår-smärta.

Det finns ingen chans i helvetet att den här tjejen har sovit igenom att få sånna här nålar (tatueringsnålar i förstoring under länken) nedslagna i huden i ansiktet några tusen gånger i minuten under den timma det tog att smälla dit alla de där.

Starface plan är att ta bort stjärnorna med laser, men tatueringar går aldrig bort helt och hållet på det sättet, hon kommer att ha grå fläckar i nyllet för livet. Hon får alltså ta smällen här iallafall.

Den här flickan är tonåring och är delvis ursäktad eftersom det är meningen att tonåringar ska vara dumma i huvudet. Men just det där beteendet är något som många aldrig verkar växa ifrån.

Update: Ett par veckor senare erkänner tösa att hon ljög.

Arkiverat i:357honey

Nej (och nazizombies)

Den här gången kommer jag inte ur detta. Ingen skillnad i tillstånd. Sov kanske fyra timmar inatt, vaknade var tjugonde minut.

Död Snö nu, sen kanske någon mat, har inte ätit sen kl 6 på morgonen, igår.

Jag försöker, okej?

Update: Nazizombies visar sig vara snäppet jobbigare än politiskt obundna zombies. De har ju för fan hjälm på sig.

Update 2: Riktigt bra splatterfilm. Missa inte.

Arkiverat i:357honey