The Phone House (eller brev till killar som jobbar i telefonbutiker)

Mobiltelefonbutikspersonal (ibland undrar man om särskrivningar verkligen är så hemska ändå) har ett etablerat, verifierat och globalt rykte om sig att vara kanske den mest otrevliga butikspersonal som finns.

Ingen vet riktigt varför. Tvingas de genomgå någon slags dryghetsträning? Skickas de till otrevlighetsläger en helg varje månad? Det är ett mysterium.

Men det är allmänt accepterad fakta och säkert anledningen till att det aldrig är speciellt mycket kunder i deras butiker.

Men det finns få ställen som slår The Phone House på centrumtorget i studentmeckat Uppsala. Jag var där igår, jag skulle köpa ett Comviq kontantkort.

Först och främst var det tomt i butiken. Så jag gick fram till killen bakom disken och bad om ett kontantkort. Han står bakom en dataskärm som han inte flyttar ögonen från i en sekund medan han roffar fram några kort under disken och slänger upp dem framför mig.

Jaha, tänker jag, han kanske är ovan vid datorer och inte riktigt begriper hur de fungerar. Då är det ju självklart att han inte kan släppa den med blicken, för då skulle han ju tappa tråden.

Jag valde ett kortpaket och frågar hur mycket det kostar. Han mumlar fram priset och jag slänger upp en hundring på disken.

Och vad händer då? Jo, kära barn, absolut ingenting.

Istället för att ta mina pengar och slå in kortet, ge mig ett kvitto och låta mig gå därifrån så står killen där och fortsätter stirra på sin datorskärm. I en minut. I två minuter. I tre minuter. Osv.

Ungefär en hundradels sekund innan jag stormar ut bestämmer han sig för att han kanske kan slå in mina grejor. Han har varken sagt hej eller hejdå och inte bett om ursäkt för att han tvingat mig att vänta i hans ekande tomma butik i total tystnad.

Jag har all respekt i världen för människor som gör det bästa i sitt arbete. Det spelar ingen roll om det handlar om en VD, en gatusopare, en expedit eller en hundrastare, jag har en enorm respekt för ditt jobb om du gör det med lite hjärta och med omtanke för människor runt dig.

Något jag dock absolut inte tål är inkompetens. Omedveten eller medveten. Vilket är vad killar som jobbar i mobiltelefonbutiker sysslar med.

Att vara säljare handlar om att sälja. Att sälja handlar om kunden. Det är inte svårt att sälja, alla människor gör det till vardags varje gång de övertygar en medmänniska om något, vad som helst. Till och med små barn kan sälja ett koncept till sina föräldrar.

Därför undrar man vad mobilkillar har för ursäkt när de behandlar sina kunder som luft. Är de inkapabla att sälja måste man dra slutsatsen att de helt enkelt är socialt och affärsmässigt handikappade.

Den andra förklaringen är att de helt enkelt tycker att de är lite bättre än sina kunder. De vill genom nonchalans producera en känsla av beundran hos kunden. Kunden ska buga sig under mobilkillarnas enorma kunskap och ödmjukt be dem om råd.

Det är förklaringen jag tror på. De har på något sätt glorifierat sig själva.

Och då har jag följande att säga:

Kära kille som jobbar i mobiltelefonbutik,

Jag vet att du spenderat en timma imorse med att ordna din fina frisyr och jag vet att du sprungit runt extra mycket bland REAhyllorna på Dressmann för att hitta den där slipovern som du kan beundra dig själv i när du råkar traska förbi din egen spegelbild i butiken.

Jag vet att du vill att kunderna ska se upp till dig och beundra dig. Att de ska bli imponerade av hur kunnig du är när du vet hur många megapixlar kameran på Nokias nya nalle har. Det är duktigt av dig att ha lärt dig sånt, verkligen.

Jag förstår att du kanske ser ned på butikspersonal annars och att det gjort att du gått in i en slags förnekelse. Det blir helt enkelt för psykiskt smärtsamt för dig att greppa det faktum att du har samma sociala status som Gunilla på Konsum.

Och jag är ledsen att jag behöver spräcka din bubbla, men: 

Du är en kassörska. Alla vet det.

Du är en kassörska som inte begriper hur man säljer en vara till en kund. Vilket gör dig till en sämre kassörska än alla andra kassörskor i alla andra butiker.

Som kund skäms man för din skull. Att titta på dig är som att titta på dåliga uttagningar till Idol, en smärtsam korsning mellan en total avsaknad av duglighet och en lika stor avsaknad av självinsikt.

Säg upp dig och skaffa ett enklare jobb så kanske du kan få tillbaka en uns värdighet.

För allas skull.

Mvh Honey

Arkiverat i:357honey